Osäker väg mot osäker fred

Det går en röd tråd genom Afghanistans historia. En svag centralmakts försök att genomföra reformer och skaffa sig kontroll över landsbygdens relativa autonomi och religiösa traditionalism har orsakat en rad av inhemska uppror och krig. Stormakter och grannländer, som ansett sina intressen hotade, har intervenerat – oftast på afghanska statsmaktens sida, vilket har förvärrat konflikterna och fört in dem på den internationella arenan.

Det är detta som de pågående förhandlingarna om fred i Afghanistan i Doha, Qatar, handlar om.

Det tar tid att förhandla om fred i Afghanistan. Avtalet mellan USA och talibanerna, som undertecknades den 29 februari 2020 efter drygt ett och ett halvt års överläggningar, blev ett genombrott. Det tog ytterligare drygt sex månader innan förhandlingarna mellan talibanerna och en delegation från den Islamska Republiken Afghanistan, där representanter för den afghanska regeringen ingick, påbörjades den 12 september. När detta skrivs, i början av februari 2021, har de ännu efter nästan fem månader inte kommit överens om en dagordning.

Avtalet mellan USA och talibanerna handlade om villkoren för de amerikanska och andra västländers militära styrkors tillbakadragande från Afghanistan, vilket ska ha genomförts senast den 1 maj 2021. Som motprestation gick talibanerna med på att inte angripa amerikanska trupper, att minska på våldet, delta i en intra-afghansk dialog, samt att inte tillåta internationella terroristgrupper i Afghanistan, som kan utgöra ett hot mot amerikanska intressen. Ett krav om ett allmänt eld-upphör, som till en början fördes fram av USA, nämns i avtalet som en viktig punkt att ta upp i de framtida afghanska förhandlingarna.

Talibaner fick igenom krav

Avtalet har beskrivits som att USA sålde ut den afghanska regeringen, som inte nämns i avtalet. Talibanerna fick i stor utsträckning igenom alla sina väsentliga krav, medan deras förpliktelser är få och diffust formulerade, vilket pekar på att president Trumps syfte var att få hem de amerikanska soldaterna, och att resultatet i Afghanistan inte hade någon betydelse. Talibanernas ledning har helt följdriktigt beskrivit avtalet som en seger, och det har onekligen givit dem en legitimitet och en rejäl politisk fördel i de nu pågående afghanska förhandlingarna.

Under de drygt elva månader som gått sedan avtalet ingicks, har talibanerna, trots att de intra-afghanska förhandlingarna påbörjats, intensifierat sina attacker mot den afghanska armén och polisen. Bombdåd i städerna, och riktade mord på politiker, regeringstjänstemän, politiskt aktiva kvinnor, journalister, människorättsaktivister och andra, har ökat. Den afghanska regeringen anklagar talibanerna för att ligga bakom dessa terrordåd, men talibanerna förnekar det.

I rapporter från bland annat FN hävdas att al-Qaida finns kvar i Afghanistan, och att talibanerna samarbetar med dem.

Den afghanska regeringen och en del amerikanska politiker ansåg att talibanernas tilltagande offensiv och deras rapporterade samarbete med al-Qaida stred mot avtalet mellan USA och talibanerna. Trots det beslöt den amerikanska regeringen under Trump som ett av sina sista beslut om Afghanistan att följa sin del av avtalet och ta hem ungefär hälften av de amerikanska soldaterna den 15 januari 2021, vilket innebär att 2 500 är kvar i landet.

På plussidan: De förhandlar

Vilka är då möjligheterna till att de intra-afghanska förhandlingarna verkligen når fram till ett fredsavtal?

På plussidan finns framför allt att de efter 20 års konflikt faktiskt förhandlar. Det tyder på att det finns krafter inom bägge lägren som, sannolikt påverkade av den massiva krigströttheten bland befolkningen, vill få ett slut på konflikten.

Ytterligare ett positivt tecken är att Afghanistans grannar (Iran, Pakistan och de centralasiatiska republikerna) och de regionala stormakterna (Ryssland, Kina och Indien) uttrycker en politisk vilja att bidra till fred. De vill, möjligen med undantag av Indien, att USA:s trupper ska lämna, men då med reservationen att de inte lämnar ett än värre kaos efter sig. Västländer, som tillsammans med USA bidragit till det enorma biståndet till Afghanistan under de senaste 20 åren, trycker på för fred. Men nu också med starkare villkor på bland annat mänskliga rättigheter och åtgärder mot korruption.

Det finns i och för sig anledning att tvivla på pålitligheten i de deklarationer som gjorts av en del av de berörda staterna, då de alltid tenderar att sätta sina egna intressen främst. Det gäller framför allt Pakistan som genomgående har stött och fortfarande stödjer den afghanska talibanrörelsen. Inte desto mindre finns det idag bland de berörda staterna starka gemensamma ekonomiska intressen, som driver på behovet av fred i Afghanistan. Inte minst därför att ett fortsatt krig innebär avsevärda problem för de stora regionala projekt inom infrastruktur och handel vilka är under utveckling.

Olika åsikter bland talibaner

Mindre enhetligt är det bland de båda afghanska lägren. Inom talibanerna finns det sedan länge åsiktsskillnader om fredsförhandlingar. Några av de militära ledarna, som får medhåll från många fältkommendanter, står fast vid att krig är den enda vägen till seger, och att det inte behövs några förhandlingar. Bland dem som ingår i den politiska ledningen, den så kallade Quetta-shuran, finns sannolikt ett spektrum av åsikter. Men deras dilemma är att en evetuell fredlig uppgörelse, som innebär en maktdelning, kan orsaka en splittring av rörelsen. Det kan leda till att delar av talibanerna lämnar och bildar nya organisationer eller lierar sig med Islamska Staten, vilket skulle leda till ett fortsatt krig.

En berättigad misstanke är följaktligen att talibanernas verkliga strategi är att vänta ut den amerikanska reträtten och sedan ta makten med våld och återupprätta sitt Islamska Emirat, och att förhandlingarna bara är en dimridå. Något som däremot möjligen talar för en fredlig uppgörelse är att ledningen idag tycks vara mer angelägen om rörelsens internationella rykte, samt att det sannolikt finns en medvetenhet om att Afghanistan kommer att vara i behov av internationellt bistånd inom en överskådlig framtid.

Situationen inom den politiska eliten i det republikanska lägret är knappast bättre. Regeringen är svag och utmanas ständigt av olika politiska grupperingar, oftast etniskt baserade, vars ledare prioriterar kortsiktiga egenintressen. De är ointresserade av att komma fram till en gemensam hållning och villkor för fred med talibanerna.

Presidentens ställning hotas dessutom av det eventuella bildandet av en interimsregering, vilket kan bli en realitet om fredsförhandlingarna börjar ge konkreta resultat. Flera av de politiska ledarna inom oppositionen förespråkar aktivt en sådan lösning, och då gärna med dem själva som medlemmar.

Fred med förbehåll

Praktiskt taget samtliga ledare inom politiken och civilsamhället säger sig vara för fred, men för många är det en läpparnas bekännelse och för andra är det förenat med starka förbehåll.

Inom den förra kategorin finns alla de inom stat och samhälle, som med illegala medel har skaffat sig makt och rikedom genom att utnyttja den svaga staten och dess oförmåga att ta itu med korruption, laglöshet och maktmissbruk. En verklig fredsuppgörelse skulle förmodligen medföra bättre möjligheter att stärka staten och dess möjligheter att upprätthålla lag och rätt, vilket inte ligger i dessa gruppers intresse.

Inom den andra gruppen, civilsamhället, som i sin moderna version främst finns i de större städerna, bland människorättsaktivister, journalister och andra intellektuella, finns en oro att en fredsuppgörelse med talibanerna kommer att ske på bekostnad av de rättigheter som erhållits genom lagar efter 2001.

Denna oro är berättigad, då talibanerna anser att centrala delar av den afghanska konstitutionen, som antogs 2004, och de mera liberala lagar som stiftats under de senaste 20 åren, är västerländska påfund som strider mot islam. Det gäller till exempel pressfrihet, mäns och kvinnors jämställdhet, demokrati med allmänna val, och tredelningen av den statliga makten mellan en exekutiv president, ett lagstiftande parlament och en dömande högsta domstol.

Talibanerna har i och för sig övergivit en del av de drakoniska påbud som kännetecknade deras regim 1996 till 2001. Till exempel säger ledningen att den idag tillåter både modern skolundervisning och flickor i skola, även om dessa påbud inte tillämpas överallt i de områden de kontrollerar. Vidare att de ”garanterar kvinnors rättigheter” men då ”i enlighet med islamska principer”.

Taktiska förändringar?

Vad dessa ”islamska principer” konkret innebär lämnas dock utan svar. En befogad fråga är dock huruvida dessa förändringar av deras politik främst är taktiska och betingade av en strävan att framstå som mera moderata och därmed mera acceptabla för det afghanska folket och det internationella samfundet. Talibanerna är överhudtaget mycket vaga i sina beskrivningar av vilket samhälle och styre de siktar emot. De hänvisar mest rent allmänt till islam och i synnerhet till den islamska lagen, sharia.

Kort sagt, de bägge delegationerna i Doha står mycket långt från varandra. Deras respektive dagordningar inför de fortsatta förhandlingarna bär syn för sägen. Den republikanska delegationen har ett eld-upphör som första punkt och dess övriga punkter handlar huvudsakligen om ett stärkande av den nuvarande staten och ett bibehållande av de rättigheter som erhållits genom lagar sedan 2001. Talibanerna däremot har ett eld-upphör som sista fråga och fokuserar i övrigt på hur islam kan stärkas.

Att Joe Biden vann det amerikanska presidentvalet innebar en glimt av ljus för den illa klämda afghanska regeringen. Den hoppas uppenbarligen att den nya amerikanska administrationen ska omvärdera det som den anser vara den trumpska eftergivenheten gentemot talibanerna.

Skärper krav

Ett beslut att genomföra en ”granskning” av avtalet mellan USA och talibanerna togs bara några dagar efter maktskiftet, och det mesta pekar på att USA genom ett hot om att dra ut på tillbakadragandet av sina militära styrkor kommer att skärpa kraven på talibanerna att minska våldet, bryta med al-Qaida och att på allvar förhandla om en maktdelning.

Talibanerna har deklarerat att de i så fall kommer att fortsätta kriget och åter-
igen angripa amerikansk trupp. Inte desto mindre är det ett högst rimligt antagande att USA i ett längre perspektiv kommer att lämna Afghanistan och att den svaga afghanska staten då lämnas att stå ensam emot talibanerna.

Möjligheten till ett fredsavtal blir större om Afghanistans grannar och andra inblandade stater kan utöva en enhetlig politisk och ekonomisk press på de bägge afghanska parterna, men det är en process med ett stort antal hinder och olika intressen som måste sammanjämkas. Det kommer att ta lång tid och utgången är osäker. Vad som däremot står klart är att, vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord. 

ANDERS FÄNGE

Afghanistankännare

Läs också:

”De unga skrämmer talibanerna”

”Jag letar igenom bilen efter bomber”

”Fred är lika viktigt som vatten”

Tre röster om fredssamtalen: Fred och säkerhet viktigast