Journalister i konflikt – ett seminarium till Nils Horners minne
I dag, den 11:e mars är det två år sedan Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner mördades i Kabul och Sverige förlorade en av sina verkligt stora journalister.
Nils Horners journalistiska gärning i Afghanistan går inte att underskatta och hans bortgång har lämnat ett stort hål i rapporteringen från regionen. Hela den svenska journalistkåren och de svenska redaktionerna omvärderade sin närvaro i Afghanistan efter mordet, vilket har lett till en stor förändring i den rapportering vi sedan dess får därifrån.
Med anledning av detta, på begäran av Svenska Afghanistankommitténs medlemsrörelse, anordnade SAK ett seminarium till Nils Horners minne i Stockholm igår. Det var ett panelsamtal på ämnet ”Journalister i konflikt” och i panelen fanns Ginna Lindberg, Ekots utrikeschef; Terese Cristiansson, frilansande krigskorrespondent som levt med talibaner och Nivette Dawod, den första på Sveriges Radios traineetjänst i Nils Horners anda.
Säkerhetsläget har försämrats för journalister, inte bara i Afghanistan, utan på många platser världen över. Ginna Lindberg berättade att hon precis hade varit på en säkerhetsutbildning där hon blev tillsagd att aldrig skylta med hon var journalist för att slippa bli en måltavla. Det står i stark kontrast till vad som tidigare gällt: att bära PRESS-skyltar synligt har gett ett skydd nästan lika starkt och heligt som det röda kors mot vit botten gett för sjukvården. Dessa starka skyddskonventioner är i dag satta ur spel i flera svåra konflikthärdar i världen – en oroande trend. Terese Cristiansson instämde i att hotbilden har blivit värre. Sedan mordet på Nils Horner ställer hon sig alltid, kanske undermedvetet, med ryggen mot en vägg när hon intervjuar människor på gatorna.
Ändå är det inte de internationella journalisterna som råkar värst ut, det är de lokala journalisterna. Tidigare i år dödades sju anställda från det afghanska mediabolaget Tolo News i ett bombattentat i Kabul, efter att länge ha hotats.
– De lokala journalisterna är viktiga partner till oss som möjliggör vårt arbete. Vi måste alltid ta deras säkerhet i beaktande också, för till skillnad från oss måste de vara kvar när vi åkt därifrån, , sade Ginna Lindberg.
Nivette Dawod, som fick SRs första trainee-tjänst till Nils Horners minne, berättade hur journalister är som minst säkra i bilar, när de reser. Det är ofta just när journalister förflyttar sig som de utsätts för våld. Det kan vara en bilbomb, en ny checkpoint som inte fanns där dagen innan, eller att bilen blir prejad av vägen. Just detta hände SRs Moskva-korrespondent Maria Persson Löfgren dagen före seminariet när hon var på uppdrag i den ryska delrepubliken Ingusjien. Hon och de andra medpassagerarna drogs ut ur bilen och misshandlades, sedan tände de ungefär 30 gärningsmännen eld på bilen och försvann. Ginna Lindberg, som hade talat med Maria Persson Löfgren precis före seminariet, berättade att Maria hade gjort precis vad journalister blir tränade till – upprepat ”jag är journalist, jag är journalist” – något som tidigare gett ett skydd. Men inte denna gång. Maria fick till svar att ”nej, du är terrorist” och blev brutalt misshandlad.
Så vad går att göra, i denna nya verklighet, där säkerhetsläget förhindrar journalister från att vara på plats? Ginna berättade att det är en stor utmaning för dagens journalister – att hitta sätt att täcka händelser i områden de själva inte kan besöka, till exempel norra Syrien eller stora delar av Afghanistan. Ingen vet vad som händer där.
– Vi vet helt enkelt inte vad vi missar, det är det som är problemet, sade Ginna Lindberg.
Nivette Dawod, nyligen hemkommen från Saudi-Arabien, berättade om sociala mediers ökade vikt med ett målande exempel.
– Halva Saudi-Arabien har Twitter och under tiden jag var där spreds ryktet att Syriens president Bashar al-Assad var död, så under en timme trodde hela Saudi-Arabien att det var så, berättade Nivette till publikens munterhet.
Terese Cristiansson instämde i bilden av sociala mediers stora betydelse i konfliktländer, och berättade att Facebook och Twitter är nya viktiga verktyg i hennes arbete även i Afghanistan. Hon poängterade samtidigt att medborgarjournalistik är ofta väldigt åsiktsbaserad och mindre tillförlitlig, det gäller därför att sålla noga.
Framtiden för den svenska utrikesjournalistiken står inför stora utmaningar, speciellt i farliga regioner som Afghanistan. Men panelisterna uttryckte hopp om den lokala journalistikens utveckling samt att nya arbetsmetoder, nätverk och källor ändå kan göra en fortsatt kvalitativ rapportering möjlig, trots svårigheterna för våra egna journalister att närvara på plats.
