Atiqullah tar hand om Blå moskén och längtar till Sverige
Den Blå moskén i Mazar-e-Sharif är ett magnifikt byggnadsverk från 1400-talet. Ett sagoslott, som i ett fredligare Afghanistan skulle vara ett populärt turistmål. Men även på sagoslott måste någon sköta personalfrågorna, se till städningen fungerar och byggnaderna underhålls.
I den Blå moskén heter chefen Atiqullah Ansari, och till honom har jag med mig en personlig hälsning från sångerskan Eva Dahlgren.
– Tack, jag har faktiskt aldrig träffat Eva Dahlgen, men jag tycker mycket om hennes musik, säger Atiqullah, som han heter, om vi nöjer oss med att på afghanskt vis bara använda ett namn.
Atiqullah prövar sig fram på svenska. Med tanke på att han bara varit två och ett halvt år i Sverige och att det var i slutet av 1980-talet, är det förvånande att han fortfarande har lite av svenskan kvar.
-Jag kom till Sverige för att få vård på Huddinge sjukhus. Jag deltog i kriget mot den sovjetiska ockupationen och skadade foten på en mina, säger han och visar upp foten där ärren fortfarande finns kvar.
Kanske hade han stannat i Sverige om inte båda hans bröder hade dödats av ockupanterna. Mamma blev ensam i Afghanistan, och Atiqullah ansåg att det var dags att vända tillbaka. Senare, under talibantiden, var han ändå tvungen att fly landet och slå sig ner i Pakistan. Tillbaka i Afghanistan arbetade han i många år med verksamheter för att hjälpa återvändande flyktingar. Tills han en dag blev kallad att ta över ansvaret för den Blå moskén.
-Släkten Ansari har haft ansvar för moskén i över 500 år. Regeringen utser någon inom släkten att ta på sig det här uppdraget, säger Atiqullah.
Moskéområdet är Mazars själva centrum, stadens samlingsplats. Som brukligt är så så tar man av sig skorna när man träder in i området runt moskén. Just denna kalla februaridag är det förstås inte så behagligt att gå runt barfota, men när vädret är varmare bidrar skolösheten till ett slags känsla av att ha lämnat stadens larm och kommit hem till någon. Atiqullahs lilla kontor ligger inrymt i moskeén.
I dag lever Atiqullah i Mazar, med fru och sex barn. En väletablerad person, som bland annat stöder SAKs verksamheter för personer med funktionsnedsättning. Men han skulle gärna göra ett besök I Sverige, om han fick chansen. Inte bara för att än en gång få besöka det land där han en gång levde, utan också för att hans fot fortfarande inte är helt bra, och skulle behöva kvalificerad vård.
-Jag tyckte mycket om svenskarna och den svenska karaktären, säger Atiqullah.
