I poesin släpps tankarna fritt

En kvinna läser sina dikter i en bokhandel inför vänner och kolleger. Min vardagskväll i Stockholm denna dag, och för inte så många år sedan även en vardag i Afghanistans större städer. Så inte längre.

Begränsningarna för poeter, både män och kvinnor, i talibanernas Afghanistan, stannar inte där. I ännu ett dekret har talibanernas högste ledare begränsat vad dikter får handla om och stoppat samlingar där förbjuden poesi läses.

Och det i ett land där poesin sedan 800-talet varit en levande del av vardagen, ett kulturarv som förts vidare muntligt mellan generationer. Ja, faktiskt sedan innan Afghanistan blev Afghanistan.

Kärlek har varit ett bärande tema, andlig, till Gud, och mellan människor. Motstånd och frihet är andra teman, och de många decenniernas krig har präglat de samtida poeternas verk.

Förbjudna ämnen

Temat i detta nummer av Afghanistan-nytt handlar om poesins historia och betydelse i Afghanistan. I augusti förra året kom dekretet som begränsar vad poesin får uttrycka offentligt. Den romantiska kärleken, ett tema sedan poesi först började uttryckas på persiska och pashto, är inte tillåtet.

Poeterna i dekretet benämns som ”bröder”. Som om kvinnliga poeter inte finns, eller kanske snarare, inte får finnas. Det gör de ändå.

Från Afghanistan får jag dikter skrivna av unga kvinnliga poeter. De handlar om längtan efter frihet och om smärtan i att betraktas som mindre värd för att man inte föddes som pojke. De känner ett ansvar att vara en röst för alla dem som inte har en röst, och de ville gärna låta sig intervjuas. De uttryckte sig poetiskt, även i svaren.

Fem år med stängda skolor

Men den afghanska traditionen att föra vidare lyrik, från generation till generation, från mor till barn, verkar prägla fler än poeterna. Den 17 september, samma dag som jag lyssnar på min väninnas dikter i Stockholm, är det fem år sedan skolportarna stängdes för flickor från årskurs sju. På SAKs hemsida finns citat från 15 afghanska kvinnor och män som beskriver sina känslor inför femårsdagen.

Många av dem talar i liknelser och bildspråk. Döttrar är som fåglar utan vingar, de vill flyga men kan inte. Förbudet mot utbildning är som en tsunami som kommer att förstöra kommande generationer. Analfabetism är mörker.

De offentliga framträdandena må vara stoppade, men diktandet fortsätter, kulturarvet förvaltas både inne i Afghanistan och i exil. Tankarna flyger fritt.

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt