Friskt vatten ger friska magar
När vi kliver ur bilen vid det första besöket möts vi av ett landskap som påminner om ett grustag. Torrt, torrt. Det är inte svårt att förstå varför invånarna i byn Khala-e-Kot hett längtat efter en egen brunn. Den sjätte av de brunnar som borrats tack vare stödet från Vatten åt Alla.
Vi är i detta fall en liten delegation från Svenska Afghanistankommittén på besök i Afghanistan. Närmare bestämt i distriktet Qarghae, väster om huvudstaden Kabul, mot pakistanska gränsen.
I byn finns för tillfället bara en liten grupp män, och några pojkar. Man beklagar att de flesta invånarna varit tvungna att ge sig av till en begravning. Men även om de är få så vill de gärna berätta om vad tillgången till vatten betytt. Dost Muhammad, som är den som ansvarar för skötseln av pumpen, berättar stolt om vad brunnen fört med sig:
-Tidigare plågades ofta barnen av magsjuka, men det har blivit mycket bättre.
-Dessutom var det barnens jobb att hämta vatten i floden tre kilometer bort. När de slipper den sysslan får de mer tid över för skolarbetet.
Brunnen nyttjas av 40 till 50 familjer. Vattnet används som dricksvatten, för att sköta hygienen och tvätta kläder. Dessutom används vattnet till att bevattna växter och ge djuren att dricka. Något som invånarna i byn inte är helt nöjda med, utan ber oss enträget om finansiering för ytterligare en brunn. Så att djur och människor kan hållas åtskilda.
Med denna begäran noggrant nedtecknat ger vi oss av för att besöka nästa by. Det är bara någon mil bort, men på den korta sträckan hinner landskapet skifta från torrt till grönt och frodigt. En paradisisk miljö om det inte vore för de pansarbilar som med jämna mellanrum står utposterade längs landsvägen. Det är trots allt Afghanistan, och det osäkra läget gör sig ständigt påmint.
Med så mycket grönska och vatten som i denna del av distriktet så ställer man sig förstås frågan om varför det behövs en brunn.
– Visst har vi gott om vatten, men fram till nu har vi inte haft bra dricksvatten. Det förde med sig dysenteri och diarré hos barnen, säger Mohammad Ewaz. Och eftersom han är läkare till yrket så vet han förstås vad han talar om.
Mohammad Ewaz kräver att få visa lite traditionell afghansk gästfrihet innan vi tar en titt på brunn och latrin. Han bjuder oss att slå oss ner på en röd matta på golvet i ett svalt tornrum, där han serverar färsk gurka med salt. Smakar mycket bra.
Det är uppenbart att Mohammad Ewaz är en viktig person i byn. Välutbildad, med nio söner, fem döttrar och två fruar och en hel rad barnbarn. Han ställde marken till förfogande som brunnen byggdes på, alldeles utanför familjens bostad.
-Eftersom vi hade behov av dricksvatten kontaktade vi de lokala representanterna för jordbruksdepartementet, och de slussade vår förfrågan till Svenska Afghanistankommittén. På så vis kom vi att bli en del av projektet. Brunnen borrades i juli och augusti förra året, förklarar Mohammad Ewaz.
-Vi har kontrakterat en mekaniker om något skulle gå fel med pumpen. Han får 25 kilo vete vare sig han jobbar eller inte.
Vi försöker fråga om det aldrig uppstår konflikter kring vattnet. Är det aldrig någon som tar mer vatten än vad som behövs för den egna familjen? Men Mohammad Ewaz hävdar med bestämdhet att så inte är fallet. Omkring 120 personer får vatten från brunnen och ingen skulle ha mage att ta mer än vad som är nödvändigt.
När det är dags att ta lite bilder poserar Mohammed Ewaz och några av barnbarnen glatt vid brunnen. Bara pojkar och män. Någonstans finns förstås även kvinnor. Men de är osynliga, som så ofta i Afghanistan.
De båda ingenjörerna Hashmat Ullah och Ab Aziz förklarar att kvinnorna finns med i bilden kring i projektet, eftersom det är kvinnor och barn som traditionellt hämtar vatten. Men i de avgörande besluten kring var brunnar och latriner ska placeras deltar bara män, som ju är de som äger marken.
Ingenjörerna berättar att projektet Wash (Water Sanitation and Hygiene), som Vatten åt Allas insats är en del av, bygger på samarbete mellan det afghanska jordbruksdepartementet, Svenska Afghanistankommittén och organiserade grupper i lokalsamhället. För varje brunn som borras får byborna utrustning, som till exempel fönster, dörrar och ventilationsrör, för att själva bygga fem latriner.
I projektet ingår även undervisning i personlig hygien. En man och en kvinna har utbildats som föreläsare i hygienfrågor. Sammanlagt har de nått ut till 4 700 personer. Var och en av dem har fått ett kit innehållande bland annat tandborste, tvål, tvålkopp och nagelklippare.