Civilsamhället behöver stärkas på sina egna villkor

Efter att talibanerna förlorade makten i Afghanistan 2001 gjordes betydande investeringar i det afghanska civilsamhället. Ett vanligt förekommande tillvägagångssätt för det internationella samfundet var att stödja urbana civilsamhällesorganisationer som ofta saknade representation inom det afghanska samhället.

I Afghanistan har civilsamhället länge varit och fortsätter att vara avgörande i att erbjuda stöd och hjälp för utsatta grupper i samhället, men den västerländska relativt snäva definitionen av ”civilsamhälle” har gjort att andra former av civilsamhälle, som inte omfattas av definitionen, har exkluderats och försvagats.

De facto-styret i Afghanistan är kritiskt inställt till internationella civilsamhällesaktörer, INGOer, och visar bland annat sitt missnöje genom höjda skatter, ökad kontroll, byråkrati och begränsningar av kvinnors möjligheter.

Nu finns det möjlighet att se över det internationella samfundets engagemang så att det blir mer relevant och effektivt stödjer ett legitimt, lokalt förankrat och hållbart afghanskt civilsamhälle i sin egen rätt.

Historiskt sett har civilsamhället i Afghanistan tagitmånga former, alltifrån traditionella råd som shuras och jirgas till ömsesidiga stödnätverk som hashar, samt religiösa institutioner. Kulturella uttryck som poesi och berättande har också spelat en viktig roll i medborgerligt engagemang och social mobilisering.

Liten koppling till det som redan fanns

När stöd till civilsamhället utformades i insatserna efter 2001 handlade det om att skapa något nytt och modernt, i kontrast till det traditionella som redan fanns där. Trots viktiga framsteg – till exempel främjandet av kvinnors och flickors rättigheter – hade civilsamhället som växte fram liten koppling till de befintliga formerna av kollektiv organisering som redan fanns i afghaners liv på landsbygden.

Utvecklingsaktörer, både internationella och nationella, samarbetade med moderata religiösa ledare. Syftet var dock sällan att stärka dessa som självständiga aktörer, utan snarare att få tillträde och acceptans för utvecklingsprogrammen i lokalsamhällen.

Utvecklingsprogrammen har bidragit till beroende genom att störa långvariga traditioner av ömsesidig hjälp, som hashar. Det har skett en övergång till att förvänta sig ersättning för tjänster, vilket har försvagat traditionella former av stöd som är rotade i förtroende och ömsesidighet.

När det gäller att främja långsiktigt ägarskap kan man ifrågasätta effektiviteten i den ytliga, snabba vägen till att främja rättigheter och förändring. Symboliska aktiviteter genomförda av urbana civilsamhällesaktörer – som cykellopp för flickor eller kampanjer med drakflygning för fred – uppfattades ofta som kulturellt främmande på landsbygden.

Ett afghanskt ordspråk fångar dilemmat väl: ”När kråkan tvingades lära sig gå som en vaktel, misslyckades den inte bara med det – utan glömde även hur man går som en kråka.” Metaforen talar om den förlust av identitet och funktion som kan uppstå när utländska modeller påtvingas utan hänsyn till kontext.

Ett försök att förena tradition och modernitet gjordes genom Community Development Councils (CDCs), som varken var helt moderna eller helt traditionella. De kombinerade sedvanliga sätt att organisera sig med nya principer, inklusive stärkandet av kvinnors deltagande.

Lärdomar från det förflutna

Vägen framåt måste bygga på lärdomar från det förflutna. Internationellt stöd till det afghanska civilsamhället bör fokusera på att stärka det på dess egna villkor. Det förutsätter att civilsamhället ses som att det har ett egenvärde och fyller viktiga funktioner – inte bara som ett verktyg för externa aktörer att vinna acceptans för sina projekt.

En viktig del av detta är att förstå islams starka roll i det afghanska samhället och införliva muslimska perspektiv på frågor kring rättigheter och deltagande, och därför tillämpa ett principfast men pragmatiskt synsätt på relationen till civilsamhället.

Samhällsförankrade och traditionella strukturer som shuras, jirgas, maliks, byäldste och religiösa lärda har fortfarande stort inflytande. En av de största utmaningarna med dessa strukturer är hindren för meningsfullt deltagande för kvinnor och flickor. Men förändring på detta område måste komma från lokalsamhällena själva – från både kvinnor och män – för att vara hållbar.

Det krävs noggrann avvägning för att avgöra vilka frågor som kan lyftas öppet och vilka som bör främjas mer diskret, på ett kulturellt anpassat sätt som undviker misstänksamhet eller motreaktioner. Klimatanpassning hör till det förra, kvinnors och flickors rättigheter till det senare.

Det är viktigt att betona att detta på intet sätt innebär ett accepterande av att kvinnor och flickor fråntas sina grundläggande mänskliga rättigheter. Snarare handlar det om att identifiera det bästa sättet att ta tillvara potentialen hos de barn och kvinnor som utbildats under de senaste två decennierna, men att göra det på ett sätt som främjar långsiktig förändring och samtidigt i största möjliga mån minskar risken för bakslag. Vi behöver sträva efter att stödja informella nätverk och utrymmen där kvinnor och flickor kan mötas.

Kvinnor som stödjer varandra

På landsbygden kan ett sätt att stärka kvinnor och flickor inkludera kvinnogrupper som stödjer varandra i jordbruksproduktion; i urbana miljöer kan det handla om kvinnor som kommer samman för att diskutera strategier för att hålla sin ekonomiska verksamhet vid liv. Stöd till professionella organisationer som fortfarande tillåter kvinnligt deltagande, som Afghanistan Midwifery Association (AMA), utgör unika möjligheter att stärka kvinnors förmåga att stödja andra kvinnor och barn, främja kvinnors ekonomiska egenmakt samt göra deras deltagande i offentliga sammanhang och utanför hemmet möjligt.

Genom att erkänna dessa möjligheter och förankra engagemanget i lokala värderingar kan stödet till civilsamhället börja laga de skador som uppstått tidigare och främja en mer legitim, förankrad och hållbar väg mot utveckling i Afghanistan.

KAJSA JOHANSSON
Generalsekreterare på SAK

Översättning och bearbetning:
EVA KELLSTRÖM FROSTE

Texten är en förkortad och översatt version av analysen “Supporting Civil Society in Afghanistan – Critical reflections of the past and recommendations for the future” publicerad på SAKs hemsida. Analysen är den första i en serie så kallade policy briefs som SAK ger ut under året. Serien tittar på några av de utmaningar som Afghanistan står inför i dag, med särskilt fokus på hur civilbefolkningen drabbas.