Betydelsen av att mötas

”Varje morgon när vi sade hej då tog vi farväl som om det kunde vara sista gången vi sågs”, berättar en kollega i Kabul om tiden innan talibanerna tog över makten och kriget därmed var slut. Kvällen innan, nu i augusti, har en bomb dödat över 20 personer i en shiamoské, en nyhet som nådde till svensk media men som kollegerna på Kabul-kontoret knappt noterade. Det är vad som händer när våldet blir vardag.

Våldet inte över, men minskar

Våldet är alltså inte över, men det har minskat betydligt. För en del innebär det en stor lättnad. Som för barnen vars skolväg blivit mycket säkrare. Men för alltför många väger det inte upp mot det förlorade framtidshoppet. Det gäller i högsta grad för kvinnor och flickor, men även många män känner uppgivenhet. Utbildade kvinnor och män ser få möjligheter i sitt hemland.

”Tack för att ni vågar åka hit!” Vi sitter i ett litet rum fyllt med kvinnor och skönhetsprodukter i Ghazni. Jag har äntligen kommit iväg till Afghanistan. I krönika efter krönika har jag skrivit om hur viktigt det är att fortsätta hålla kontakten och att förmedla afghanernas berättelser till oss här i Sverige. Jag har förstått att det är så. Nu fick jag känna det.

Ghazni och Paktika

Inte minst i Ghazni och Paktika, som det varit alltför farligt för utlänningar att besöka på grund av kriget. Men nu går det, nu är striderna över.

På den här lilla salongen får kvinnor med funktionsnedsättning yrkesträning. Jag träffar också bybor som ska få en ny skolbyggnad, flickor som kan gå ända upp till klass 12 i en SAK-skola, i en annan by byggs det rör för rent vatten.

Det betyder självklart oerhört mycket. Men för kvinnorna på skönhetssalongen, och för kollegerna vi möter i Kabul och i Ghazni, finns det något annat som också betyder väldigt mycket, och det är känslan att inte vara bortglömda. Att det finns människor i ett land långt borta som ser dem och som bryr sig.

Det som dryftades i samtal och intervjuer var ofta mycket tungt, sällan särskilt hoppfullt. Ändå kände jag så mycket glädje över att vara där. Över att få träffa kollegerna och över att träffa barn i våra skolor, kvinnor på våra utbildningar, pappor som önskar att deras äldre döttrar kunde gå i skolan. Och vi har skrattat. Mycket.

Alla kan inte åka till Afghanistan. Men genom tidningen fortsätter vi skapa närhet. Jag vet att det är meningsfullt och betyder mycket. För oss alla.