Återvändarna startar från noll – och oroar sig för barnens framtid
Afghanerna som tvingats lämna Pakistan startar från noll och oroar sig för sina barns framtid, särskilt döttrarna som inte får gå i skolan.

I Kandahar, vid gränsen till Pakistan, börjar ett nytt liv i stor ovisshet.
Abdul Majid hade bott 48 år i Pakistan när han tvingades återvända till Afghanistan på grund av trakasserier. Alla hans fem barn är födda i Pakistan. Han hade ett litet företag i Pashtoon Abad och kunde försörja sin familj. De hade det bra, berättar han. Nu bor familjen i Kandahar och hyr ett litet hus med två rum.
– Hur ska jag kunna ta hand om mina barn i ett land där arbetslöshet och fattigdom har ökat så mycket?
Abdul Majid har inga släktingar som kan försörja honom. De kontanter han fick från FN:s flyktingorgan UNHCR vid gränsen i Spin Boldak räckte till mat ett tag.
– Jag startar från noll. Jag har inga pengar för att starta om mitt företag här. Det är väldigt svårt för min familj att anpassa sig till de nya omständigheterna.
– Jag vill att mina barn ska studera och få en utbildning, säger han.
Farida är 38 år och änka. När hon och hennes sju barn kom över gränsen i Spin Boldak i Kandahar hade de bara sina kläder med sig och mycket litet pengar. Hon har inga släktingar som hon kan söka hjälp hos. Hennes man dog i en olycka i Pakistan och hon blev ensam familjeförsörjare.
– Jag brukade arbeta som sömmerska i Pakistan. Jag tjänade tillräckligt för att försörja mig själv och mina barn, och de kunde studera i en privat skola. Särskilt mina döttrar arbetade hårt och var ivriga att studera.
Pashtana bodde i Quetta i Pakistan. Hennes man flyttade till Iran för att söka jobb och hördes sedan aldrig av. Av oro för sin och dotterns framtid fattade Pashtana det svåra beslutet att lämna sitt hem och flytta till Afghanistan.
Nu bor hon med en kusin i Kandahar. Pashtana är utbildad sömmerska och tjänar lite pengar på att sy kläder till kvinnor. Inkomsterna räcker knappt till de dagliga utgifterna.
Nödhjälp
Allt blev lite bättre när Pashtana fick ekonomisk nödhjälp. Pengarna hjälpte henne att betala för mat och andra kostnader för hushållet.
– När man inte har någonting kvar kan även ett litet stöd kännas som att hela världen håller ut en hand för att hålla dig uppe, säger hon.
De intervjuade uppmanar den afghanska regeringen att erbjuda stöd, banklån och mark till återvändande, så att de kan bygga upp sina liv igen i värdighet. De uppmanar också internationella organisationer att erbjuda stöd i form av bostäder, utbildning, sjukvård och möjligheter att arbeta.
Liaqat Ali hade tillbringat 31 av sina 36 år i Pakistan när han deporterades tillsammans med sin fru och sina fyra barn. Han försörjde sin familj genom att köra rickshaw. Hans barn gick i en bra skola.
– Jag levde hela mitt liv där. Nu vet jag inte vart vi ska ta vägen eller hur jag ska kunna ta hand om mina barn i ett land som kämpar med fattigdom, arbetslöshet och brist på utbildning.
Han hoppas kunna ta sig till Helmands provinshuvudstad Lashkar Gah och köpa en ny rickshaw, om han kan få tag på pengar.
Oro för döttrarna
Liaqat Ali är mycket orolig för sina döttrar, eftersom de inte får gå i skolan efter årskurs 6.
– Mina två äldsta döttrar drömde om att bli läkare, men nu har deras drömmar krossats. Min fru och jag är förkrossade. Våra barn ville studera för att kunna bygga en bra framtid, men utbildningssystemet här är förstört, säger han.
Faizan är också orolig för sina barns framtid och hur de ska kunna studera. Han funderar på att ta sig till Kabul, där han hört att det finns fler möjligheter. Men han är också medveten om att det är dyrt att leva där.
– Jag kom tillbaka till mitt eget land, men det känns inte som hemma. Jag vill inte att mina barn ska växa upp under samma svåra omständigheter som jag gjorde – men jag vet inte hur jag ska kunna ge dem ett bättre liv.
Intervjuer:
CITIZENS ORGANIZATION FOR ADVOCACY AND RESILIENCE (COAR)