Afghanistan sett bakom dubbla stålportar
Det var länge sedan sist. I september reste jag till Sverige för vad som var tänkt som ett par veckors ledighet. Jag kom inte tillbaka till Afghanistan förrän i mitten av januari.
Svenska Afghanistankomittén (SAK) hade fått information om ett hot som kunde vara riktat mot utlänningar i organisationen. Hur pass allvarligt hotet var vet ingen ens i dag. Men bedömningen var att det var säkrast att låta de utländska anställda hålla sig borta från landet ett tag. Så under hösten jobbade jag på SAKs kontor i Stockholm.
Nu är jag tillbaka i ett Afghanistan som tyvärr har tagit ytterligare några steg i fel håll. Säkerhetsläget har blivit sämre. Allt fler områden i landet bedöms som oroliga, och omöjliga för min del att resa till. För civilbefolkningen som drabbas av striderna innebär det mer av död och lidande.
Ingen ljusning synes heller i den ekonomiska utvecklingen. Det står still helt enkelt, eller går snarare neråt. För de flesta unga människor är ett jobb med en inkomst som det går att försörja sig på en ouppnålig dröm. Ingen verkar längre lite på att regeringen har förmågan att åstadkomma utveckling.
Läget i landet på något sätt mer rörigt och oförutsägbart. Talibanerna militära styrka har ökat, och de kontrollerar större områden. Samtidigt är talibanrörelsen splittrad inbördes, och det dyker upp nya rörelser, som till exempel IS. Valkommissionen går ut och deklarerar att i oktober ska det hållas parlamentsval. Nähä, säger regeringen, det blir inget val i oktober.
Förra veckan var jag i Mazar-e-Sharif, norröver, och träffade bland annat en grupp personer som alla hade planer på att fly ut ur landet. Faktiskt vara alla utom en av dem anställda inom SAK. Någon hade nära anhöriga som nyligen dödats, för andra andra var motivet mer en allmän osäkerhet och otrygghet. Under hela samtalet hängde de grundläggande frågorna i luften; vad är egentligen på väg att hända i Afghanistan, vad ska hända med mig och min familj?
Mitt allt dett så driver SAK ett biståndsarbete som faktiskt rullar på. Ganska ofta är det besvärligt, men det rullar på. Men till det tänker jag återkomma i senare blogginlägg.
Den ljuspunkt man får ta fasta på är att det kommit igång samtal som ska bana väg för fredsförhandlingar (igen). Både USA, Kina och Pakistan deltar. Att omvärlden sluter upp kring någon form av fredsuppgörelse är avgörande för att det ska bli hållbart. Talibanernas ökade styrka på slagfältet ger dem ökad kraft vid förhandlingsbordet, och risken är förstås att deras konservativa och intoleranta hållning blir en del av den framtida regeringspolitiken. Det är inte ett öde jag önskar det här landet.
För egen del har arbetssituationen och vardagen blivit några snäpp besvärligare. Min möjligheter att resa runt i landet har minskat, och därmed möjligheten att rapportera från våra verksamheter. Något spatserande på Kabuls gator är för närvarande inte aktuellt. Det blir till att hålla mig inne bakom murar och dubbla stålportar. När det är dags att att fylla på förrådet av frukt och grönsaker, eller som i dag att gå och klippa mig, så sker sådana utflykter med bil och chaufför.
Vi är på väg att rekrytera kommunikatörer till SAKs fem regionala kontor. Hoppas vi hittar människor med rätt kompetens. Vi letar också efter duktiga frilansfotografer. För informera ska vi, även om vi kan behöva nya sätt att göra det på. Och min ambition är att fortsätta blogga, även om det inte alltid blir rapporter från mitt i verkligeheten, utan från lägenheten bakom stålporten.