Kreativt tänkande krävs för att låsa upp pengarna

När talibanerna tog makten innebar det att sanktioner som införts av USA mot en rebellrörelse eller dess ledare, och FN-sanktionerna som riktats mot Haqqani-nätverket, plötsligt omfattade landets nya styre.

USA frös den afghanska centralbankens valutareserv, som främst finns i USA. Världsbanken och Internationella
valutafonden (IMF) stoppade planerade penningtransaktioner och många givare frös biståndet.

I Kabul har centralbanken endast en liten valutareserv och när tillgången på dollar ströps paralyserades banksektorn. Lönerna till offentliganställda kunde inte betalas ut, stora delar av den statliga verksamheten upphörde och den afghanska ekonomin hamnade i fritt fall.

Talibanerna kunde underlättat

Om talibanerna utsett en mer inkluderande regering, hållit högstadieskolor öppna för flickor och inte utfört hämndattacker, hade det varit lättare för givarna att behandla den nya administrationen som de verkliga makthavarna i landet. Nu är man i stället orolig för att hjälpen ska stärka talibanstyret. Givarna inser att talibanerna kommer att dra nytta också av humanitärt bistånd – eftersom det exempelvis ger dem en möjlighet att lägga sina begränsade resurser på militären i stället för civilbefolkningen. Trots det är humanitärt stöd ett enkelt val för givarna eftersom det i princip är icke-politiskt, och vi har redan sett en del beslut på det området.

USA:s finansdepartement har redan infört ett par undantag till sina sanktioner för att underlätta humanitär hjälp. Vid en givarkonferens i Genève utlovades 1,2 miljarder US-dollar i humanitärt stöd, G20 har beslutat att bidra och EU har utlovat humanitär hjälp på 1 miljard euro.

Det är också värt att notera att det redan finns flera hundra miljoner US-dollar, öronmärkta för andra projekt, i Världsbankens fond för återuppbyggnad i Afghanistan (ARTF). Talibanstyret har andra inkomstkällor så som tullavgifter och skatter.

Det finns två stora problem med dagens biståndsstrategi. För det första: Eftersom banksystemet knappt fungerar på grund av sanktionerna är det svårt att få in kontanter i landet.

Det är också svårt att flytta pengar inom landet, exempelvis för att betala ut löner till anställda inom hälsovården eller till dem som distribuerar nödhjälpen. Bristen på likvida medel har blivit ett stort hinder för FN och icke-statliga organisationer.

För det andra: Humanitärt stöd, även om det skulle vara tillräckligt för att täcka upp för de akuta behoven och levereras utan problem, kommer att utelämna annan nödvändig service, främst utbildning, men också utvecklingsbistånd. Det humanitära stödet kommer heller inte att kunna överbrygga gapet i Afghanistans finanser: även om all hjälp som utlovats betalas ut, så är det betydligt mindre än de 8,5 miljarder US-dollar som Afghanistan årligen tagit emot.

Politiskt svårt att lyfta sanktionerna

Det är politiskt och praktiskt svårt för USA och medlemmarna i FN:s säkerhetsråd att lyfta sanktionerna. För att frigöra pengar krävs politiskt stöd såväl som kreativt tänkande. Givet omfattningen av sanktionerna, och det faktum att landet kontrollerar merparten av Afghanistans valutareserv, ligger nyckeln hos USA. Men förutom ett löfte på 144 miljoner USdollar i humanitärt stöd har det varit märkbart tyst från USA:s håll.

EU har varit väldigt tydligt med vad man förväntar sig från styret i Kabul. Förutom det som EU kallar ”utökat humanitärt bistånd” vilket även omfattar sjukvård, är återupptagen utvecklingshjälp avhängigt om talibanstyret lever upp till fem uppställda krav:

• Rörelsefrihet för alla som önskar lämna Afghanistan.
• Respekt för mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, rättsstatsprincipen och medias frihet.
• Förhindra att terrorister utnyttjar Afghanistans territorium.
• Garantera fri lejd för humanitärt bistånd.
• Förhandla fram och inrätta en inkluderande, representativ regering.

Talibanerna kräver erkännande

Talibanerna har valt att inte ändra sin politik för att underlätta för givarna att hjälpa det afghanska folket. De vidhåller att deras regering ska erkännas, att den utländska valutareserven villkorslöst ska frigöras, sanktionerna lyftas och att Afghanistan ska behandlas som en suverän nation.

Med tanke på det dödläge som västerländska givare befinner sig i, kommer talibanerna möjligen att se sig om efter stöd i regionen. Hittills har Uzbekistan och Tadzjikistan upprätthållit eltillförseln trots att länderna inte fått betalt (Afghanistan importerar 78 procent av all sin el). Kina har utlovat 30 miljoner US-dollar i stöd, Kazakstan har skänkt 5 000 ton vetemjöl och Indien har lovat skicka 50 000 ton vete. Men trots att det regionala stödet är viktigt, kommer det aldrig att kunna ersätta det stöd som USA och dess allierade öst in under de senaste två decennierna.

Dialog med västerländska givare krävs

Om talibanerna vill ha internationellt stöd, utöver humanitärt bistånd, måste de tala med västerländska givare, och om dessa givare vill hjälpa Afghanistan, måste de finna en väg för att avhjälpa bankkrisen och kringgå det nya styret så långt som möjligt, men också arbeta tillsammans med talibanerna.

Men, även om talibanerna, givarna och hjälporganisationerna hittar ett sätt att arbeta tillsammans så att det afghanska folket överlever vintern och den omedelbara humanitära krisen, är det svårt att se hur Afghanistan ska kunna undvika att än en gång ta plats som ett av de fattigaste länderna i världen, isolerat och med utbredda ekonomiska problem både i städer och på landsbygd.

KATE CLARK
Afghanistan Analyst Network
Översättning och redigering: Görrel Espelund, frilansjournalist

Texten är en förkortad version av “Killing the Goose that Laid the Golden Egg: Afghanistan’s economic distress post-15 August”, Afghanistan Analyst Network