Vem behöver andrum?

Plötsligt kommer de inte mer, de unga afghanska asylsökande. De är som bortraderade från båtarna, bussarna, tågen. För ett halvår sedan var de tusentals varje månad. Under mars kom en handfull till Sverige, den lägsta siffran på många år.

Men nu har det tagit stopp, nästan totalstopp. ”Vi har fått andrum”, sägs det.

Ett av de rikaste länderna i världen har alltså fått ”andrum” från denna grupp asylsökande från ett av världens fattigaste, mest våldsamma länder. Ett land som nästan ingen svensk ens skulle drömma om att våga besöka.

Hur är det då med de afghanska asylsökande? Hur ser deras ”andrum” ut? Har Afghanistan plötsligt slutat vara ett av världens fattigaste länder? Har våldet minskat? Har talibanerna lagt ner vapnen? Har fredsförhandlingar påbörjats? Har ekonomin börjat återhämta sig och arbetslösheten minskat, den arbetslöshet som ytterligare spär på oro, våld och kampen om de knappa resurserna?

Nej, självklart inte. Situationen i Afghanistan är fortfarande lika svår. Det finns ingen anledning att tro att färre asylsökande anländer till Europa nu än för några månader sedan.

Var är de då?

Ingen vet riktigt. Kanske finns de i Grekland, kanske i Turkiet, kanske i Iran. Troligtvis befinner de sig i ett läger med tusentals andra människor. Troligtvis försöker de ta sig framåt, mot ett mål. Troligtvis fryser de, är rädda, funderar över familjen därhemma, över drömmarna de fortfarande har om ett bättre liv.

Troligtvis far de illa, där på vägen mellan ett osäkert ”hemma” och en ännu okänd framtid.

Med all sannolikhet har de inget ”andrum”.