Även bland SAKs anställda finns de som vill lämna Afghanistan
Den osäkerhet som sprider sig över Afghanistan gör att det fortfarande finns många som vill lämna landet; bort från otryggheten. Det gäller även bland Svenska Afghanistankommitténs (SAK) egen personal.
”Mamma, när kommer du hit? Hur länge ska vi behöva vara ensamma?” Så låter det när Jamila talar med sina barn i Tyskland över Internet.
De flydde tillsammans; en mödosam resa med nattliga vandringar över bergen. I Turkiet blev den bil som Jamila färdades i beskjuten. Hon greps och skickades tillbaka till Afghanistan. Barnen, 13 och 15 år gamla, satt i en annan bil och kunde ta sig till Tyskland, där de nu bor hos en morbror. Jamila är tillbaka på sitt arbete på dagiset för SAKs personal i Mazar-e-Sharif.
Inför mitt besök i Mazar frågade jag den nye chefen på kontoret om det var möjligt att få träffa några personer med erfarenhet av flykt till Europa, kanske någon som försökt men blivit skickad tillbaka igen, kanske en familj med ett barn någonstans i Europa. Min önskan var att bättre förstå fenomenet flykt, från det afghanska perspektivet. Men jag hade inte förväntat mig att möta en grupp av våra egna anställda.
Monira arbetar inom SAK som fältarbetare i programmet för rehabilitering av personer med funktionsnedsättning. I jobbet ingår att resa runt och handleda aktiviteterna i en av de tre provinser som kontoret i Mazar-e-Sharif verkar. Det är en osäker provins, och även om hon inte fått några direkt hot så vet hon att talibanerna inte vill att kvinnor ska arbeta för utländska organisationer.
Dessutom studerar hon ekonomi på kvällarna, vid ett privat universitet i utkanten av Mazar. Flera gånger har hon blivit stoppad av beväpnade män som inte anser att en kvinna ska vara ute på kvällarna utan manlig eskort. Det är inte riktigt klart vilken grupp dessa män representerar. Men Monira känner sig inte trygg.
– Jag vill kunna studera, men på ett säkert och tryggt ställe, säger hon, som förklaring till varför hon vill lämna landet.
Gehalam har precis samma slags tjänst inom programmet för rehabilitering av personer med funktionsnedsättning. Också i hans arbete ingår att resa i ett oroligt område. Nyligen dödades hans bror och far av talibanerna. Nu är barnen oroliga varje dag som pappa reser i jobbet. Dessutom menar han att han har utseendet emot sig. I och med att han ser ut som en utlänning så riskerar han att bli dödad, utan att några frågor ställs innan.
– Hela familjen planerar att lämna landet. Jag tror inte vi kommer att bli skickade tillbaka hit, någonstans finns ett land som vill ta emot oss.
Muhibullah är den unge IT-killen, som alldeles nyss hjälpte mig när mailen krånglade. Nu berättar han att han länge haft planer på att dra till Sverige. Han har vänner där som berättat om att livet är bra och universitet har hög standard. Men kanske har han ändrat sig, eftersom han fått möjlighet att studera på ett privat universitet, där SAK gått in och betalar en större delen av hans avgift.
Muhibullah berättar att när de svenska militärerena var förlagda i Mazar-e-Sharif sökte han jobb där ett par gånger, eftersom han uppfattade att personer som arbetat för de utländska trupperna skulle kunna få asyl i de land vars trupp man arbetat för.
Så är det Akmal, den ende i gruppen som inte arbetar för SAK, men som har en farbror som gör det. Också han har gjort ett försök att ta sig till Europa. Han betalade åtta tusen amerikanska dollar till flyktingsmugglarna; i Turkiet blev han av med allt han hade och skickades åter till Afghanistan. Men han säger att han tänker försöka igen.
Akmal visar fram ett rekommendationsbrev som ska visa att han arbetat för ett amerikanskt företag. Längst upp på brevpappret finns en rejäl amerikansk flagga. Hemma har han ett brev med ett skriftligt hot från talibanerna. Släktingar som redan finns i Europa har sagt att om man har ett brev med hot från talibanerna får man asyl.
Frågan är hur många av de jag pratar med som verkligen kommer att försöka fly landet. Jamila, med barnen i Tyskland, säger att hon helt enkelt måste dit. Hon har ingenting kvar i Afghanistan eftersom hon sålde allt de ägde för att få råd med resan. Maken dog i cancer när barnen var små. Hon har redan gjort ett nytt försök att fly, och kom så långt som till Iran, där hon greps och skickades tillbaka.
När jag ställt mina frågor är samtalet inte slut. Alla vill veta vad jag vet, och jag kan förstås inte säga annat än att Europas gränser blir allt mer stängda. Det kommer en rad frågor kring om inte SAK kan ställa upp och hjälpa till på något sätt. Och mitt svar är att SAK inte kan bestämma vem som ska få visum eller vem som ska få asyl. Jag säger att det jag kan göra, här och nu, är att vidareförmedla det som just har sagts om att det finns människor som vill lämna Afghanistan, och anser sig ha goda skäl att få komma till i ett annat land. Ett besked som tas emot med tacksamhet.
När jag fördjupar mig i ”A survey of the Afghan People” för 2015 bekräftas bilden att det nu är allt fler afghaner som anser att utvecklingen i landet går åt fel håll, och fler känner oro för sin egen säkerhet. ”A survey of the Afghan People” är en stor undersökning som upprepats under många år där upp mot 10 000 afghaner från hela landet intervjuas. Men fortfarande är det en klar majoritet av alla afghaner som anser sig vara lyckliga eller ganska lyckliga. Andelen som säger att skulle lämna landet om de fick möjlighet är 40 procent. Men jag har nyligen sett en liknande fråga ställas i Nicaragua, och där var andelen som ville lämna landet ännu högre.
Kanske är det så att det just nu är människor med jobb och utbildning som nu känner att de vill försvinna ut ur landet. Människor som trodde att de skulle få leva ett gott och tryggt liv, men nu upplever besvikelse och oro.
En kort stund efter att vi avslutat vår samtal möter jag en kvinna i trappan på kontoret, som ber att få byta några ord med mig.
-Jo, säger hon, min man arbetar på natten och har blivit utsatt för hot. Vi är rädda och vill lämna landet, och jag undrar om inte SAK kan…
Jamila möter barn varje dag på arbetet på daghemmet för SAKs personal. Men de egna barnen finns i Tyskland.