Skolor som utmanar könsroller

En statistiker skulle hävda att fyra besök är alldeles för lite för dra någon säker slutsats. Men tre besök på landsbygdsskolor som SAK driver i distriktet Keshem och ett i en skola en bit utanför Taloqan ger i alla fall en entydig bild.

För det första öser alla beröm över SAK och det organisationen bidrar med; skolböcker, skolmaterial, löner, kvalitetskontroll och fortbildning till lärarna. Skolböckerna är på plats när terminen börjar. Lärararna får lönen punktligt utbetald. Det är i och för sig inget ovanligt att den som uppfattas som representant för biståndsgivaren möts av tacksamhet. Men den här gången är berömmet tydligt och samstämmigt.

För det andra engagarar sig hela lokalsamhället för sin skola. Föräldrar är med och gräver latriner och är aktiva med att försöka lösa varje form av problem som dyker upp på skolorna. Själva skollokalerna är det varken SAK eller staten som står för, utan byborna själva.

-De flesta här i byn har ingen utbildning. Men vi vill att våra barn ska få gå i skolan, säger Hassibullah som är ordförande i School Management Committe (något liknande Hem o skola) i en av byarna.

För det tredje så verkar föreställningen om att utbildning enbart är något för pojkar vara helt bortblåst. Vare sig elever, lärare, rektorer, föräldrar eller SAK:s anställda möter annat än ett fåtal enstaka personer som argumenterar emot att flickor ska få gå i skolan. Men då är det kanske bäst att tillägga att det finns andra områden i Afghanistan som är kända för att människor hyser mer konservativa åsikter.

Till sist så är alla utan undantag överens om att det största problemet är bristen på bra skollokaler. Eftersom det är byinnevånarna själva som står för lokalen finns inte ekonomi för några nybyggen. Man hyr in sig i gamla bondgårdar eller vad man lyckas hitta. Eleverna trängs i källarlokaler, uppe på vindsloft och har ibland lektioner utomhus. Visserligen är varje klassrum vackert pyntat med material som lärarna lärt sig att tillverka på SAK:s utbildningar. Men det är inga bra lokaler och önskemålet till SAK är entydigt: Hjälp oss att bygga en ny skola!

-Jag har sett skolan inne i stan och önskar att vi kunde ha en likadan, säger Mohammad Qurban, en föräldralös kille, 10 år gammal.

Konceptet kallas Community Based School (CBS), eller byskolor på svenska. Det innebär att SAK stöder skolor i samhällen där staten inte har någon skola på rimligt avstånd. Tanken är att när barnen blivit äldre och klara en lite längre skolväg så flyttar de över till en vanlig skola. Det kan ibland ske redan efter tredje årskursen, men jag såg exempel på elever som gick kvar i CBS ända till nian.

De barn som har turen att gå på en CBS driven av SAK i de områden jag besökte kan räkna med att få möta välutbildade och motiverade lärare. De får riktiga skolböcker i en skola som bakom sig har en organisation och ett lokalsamhälle som bryr sig om undervisningens kvalitet. I statliga skolor får barnen många gånger uppleva stora klasser och lärare som inte bryr sig, och som kanske till och med betalt en korrupt tjänsteman för att få en lärartjänst. Och så finns barn som bor i områden där det helt saknas skola.

Detta är förstås djupt orättvis. Alla barn i Afghanistan har rätt till en bra grundutbildning, men får det inte. För SAK:s del finns inte mycket annat att göra än att inta en pragmatisk hållning och känna glädje över att det i alla fall finns ganska många barn som får en bra start i livet.

SAK arbetar målmedvetet för att få in fler kompetenta lärare. Undan för undan ersätts lågutbildade män, ofta mullor, med utbildade lärare. Och då handlar det till stor del om unga kvinnor. På de skolor som drivs av SAK:s kontor i Taloqan är det nu nära 60 procent kvinnor bland lärarna. På andra hålla där SAK bedriver utbildning är andelen inte lika hög. Flertalet av dem har gått en tvåårig lärarutbildning, några har till och med universitetsexamen. De är kompetenta och mycket motiverade att göra ett bra jobb.

-De unga kvinnorna betyder mycket i byarna. Både barnen och andra byn ser att kvinnor kan utbilda sig och ta kvalificerade arbeten, säger Sayed Mukhtar som ansvarar för utbildningsprogrammet på SAK:s kontor i Taloqan.

Obidah, 24 år, är en av de lärare som alltså inte bara förmedlar kunskap utan genoma att bara vara den hon är förändrar synen på hur samhället fungerar, och mäns och kvinnors roller. Det lyser om henne när hon står framme vid svarta tavlan. Till skillnad från de skygga skolflickorna så viker hon inte ner blicken när hon möter en utländsk man. Och hon har inget emot att bli fotograferad, åtminstone inte så länge bilderna publiceras i utländsk media.

-Det är jobbet är ett kall. Vi är här för att vi vill vara här, säger Obidah.