”Snart har vi inga analfabeter kvar i byn”

– Jag är själv född här i byn så trots utmaningar kan jag se möjligheterna som finns. Föräldrarna vill att barnen går i skolan och barnen är intresserade, de gillar att lära sig läsa och matematik är också populärt.

Byn ligger utsträckt i en dal i distriktet Worsaj där bergen är höga och vägarna vindlande. Bilar såväl som hästdragna kärror skumpar fram och oavsett färdmedel måste alla noga väja för gropar i den grusiga vägbanan och ibland även för stenblock som ramlar ned från branta bergssidor. Dalen är bördig och människor har bott här sedan många hundratals år tillbaka. Inkomst och mat kommer från jordbruk och djurhållning, men det är långt ifrån den allmänna service som trots allt finns i de mer befolkade områdena av landet. 

Fram tills bara för några år sedan var enda möjligheten till skolgång att skicka barnen till ett större samhälle flera mil bort. Det blev för långt, både för barnen att ta sig själva, och för föräldrarna att åka fram och tillbaka. Men sedan några år driver SAK två skolor i olika ändar av byn och dalen. I väster, inhyst i ett gammalt och väldigt litet hus, en skola för barn i åldrarna sju till nio år med sammanlagt 65 elever, 35 flickor och 30 pojkar. När de blir äldre kan de ta sig själva till den nyare och större skolan i andra änden av byn.

Eleverna delar på dagarna

I den äldre skolan arbetar tre lärare i två små klassrum och dagen börjar åtta på morgonen och slutar fyra på eftermiddagen; eleverna går halvdagar för att alla ska få plats. Huvudlärarens Zaria Amanis tid ägnas dessutom till planering, förberedelser och kontakt med familjerna. 

– Även om föräldrarna bara har några få års skolgång vill många att deras barn studerar vidare. Man förstår betydelsen och det finns en ansvarskänsla för landet. En del säger ”för Afghanistans skull”. 

Zaria Amani menar att närheten till skolan spelar stor roll. 

–  Det är tryggt och enkelt, det går även för små flickor att promenera hit hemifrån.  

När den nya skolan byggdes i andra änden av byn, ville SAK att eleverna skulle flyttas över dit. 

–  Men föräldrarna protesterade, man åkte ända till Taloqan (närmsta största staden, cirka tre timmars bilfärd, reds anm) för att förhandla med SAK – och vår lilla skola blev kvar! 

Det är med andra ord mycket populärt att skicka sina barn till skola i den här byn. Zaria Armani tror att det beror på att SAKs skolor är helt kostnadsfria, även skolböcker och annat material som behövs finns på skolan. 

– Jag vågar påstå att snart har vi inga analfabeter kvar i byn, säger Zaria Armani hoppfullt. 

Blev lärare för att hjälpa flickorna

Omkring tio minuter med bil österut, i andra änden av byn och dalen, ligger sedan ett par år den nybyggda större skolan. Nästan 220 barn i åldrarna sju till tolv år går här och det är något fler flickor än pojkar bland eleverna. En av lärarna är Kamila Rahim, 25 år, som började arbeta för fyra år sedan. Även hon är född i byn och har återvänt hit efter sina universitetsstudier. 

–  Det var ett par olika skäl till att jag ville bli lärare. Dels för att hjälpa människorna och barnen i min hembygd, särskilt flickorna. Fattigdomen är utbredd och det slår särskilt hårt mot flickor. Får de utbildning har de en chans. Dels, mitt andra skäl, jag får en egen lön och kan bidra ekonomiskt hemma. 

Kamila Rahim berättar att hon giftes bort 16 år gammal och att trots att hon pluggade vidare ville hennes man först inte att hon skulle arbeta efter examen.

–  Men när han blev arbetslös tyckte han att det var okej. Vi har fyra egna barn att försörja. 

Som flera andra kvinnliga lärare med egna familjer undervisar Kamila Rahim halva dagen och sköter allt på hemmaplan resten av tiden. 

Kamila Rahims har ansvar för tre klasser, alla med enbart flickor. Hon säger att hennes elever har talang och på frågan om det är något särskilt de önskar till skolan kommer svaret snabbt:

– En skrivare! Som det är nu måste vi åka en halvmil för att kunna skriva ut om vi behöver något särskilt material till lektionerna. 

Text och foto:
KAJSA WAAGHALS
SAKs kommunikationsrådgivare i Afghanistan

Bilderna nedan: 

Populärt att gå i skolan. Skolböcker och material är kostnadsfritt tack vare stöd från SAK och andra organisationer som till exempel Rädda barnen. 

Kamila Rahim, 25 år, har arbetat som lärare på SAKs skola i fyra år och hon har ansvar för tre flick-klasser. Foto: Kajsa Waaghals