Nedräkning i sällskap med kvinnlig borgmästare
Zarifa Ghafari var en av få kvinnliga borgmästare i Afghanistan och den yngsta, 24 år, när hon blev utnämnd. Dokumentären “I hennes händer” av Tamana Ayazi och Marcel Mettelsiefen (Netflix) följer henne från 2020.
Under filmandets gång sker dramatiska förändringar. Filmen inleds med Kabuls fall den 15 augusti 2021 och backar sedan tillbaka till januari 2020. Allt före den 15 augusti etiketteras som en nedräkning till det datumet. 20 månader före Kabuls fall, 18 månader före Kabuls fall.
Men att det ska sluta så vet naturligtvis ingen av de inblandade under filmens gång. Tvärtom. Zarifa Ghafari var borgmästare i Maidan Shar i Wardak. Staden var omringad av talibankontrollerat område. Hon tog emot dödshot från talibanerna och överlevde också flera attentat. Men hon trotsar riskerna för att kämpa för kvinnors rättigheter och för flickors och kvinnors rätt till utbildning.
Nära och personlig film
Filmen följer henne nära och personligt. Wardak är en konservativ provins och hon möter mycket motstånd.
Men lika mycket som hon möter motstånd där, har hon fått kämpa på hemmaplan, för att få sin pappa att förstå. ”Det är min största bedrift”, säger hon, men gråter också efter ett gräl med pappan som inte vill låta henne ta med sin fästman till hemmet. I många scener är hon stark och hoppfull, men här visar hon sorg och trötthet över hur svårt det är att vara flicka och kvinna i Afghanistan, hur mycket hon hela tiden måste kämpa för att göra det hon vill.
Glädje, kärlek och hoppfullhet
”Jag måste till och med få min pappa att förstå att jag är en människa.”
Trots hot och mord under filmens gång finns det också mycket glädje, kärlek och hoppfullhet i filmen.
Men allt detta får ett abrupt slut. När talibanerna tar över Kabul rinner all kampvilja av Zarifa Ghafari. Vad som får henne att lämna landet trots att hon sagt att hon ska stanna får vi inte veta. På en del sätt är filmen ytlig och porträttet av Zafira Ghafari lite okritiskt, men närheten till de porträtterade och den starka närvarokänslan gör ändå filmen sevärd.