Områden riskerar att försummas

I slutet av mars 2016 åkte jag till Kabul, Jalalabad, Wardak och Mazar-e Sharif. Med mig i bagaget hade jag en fråga som SAK ville ha besvarad: Hur har den internationella militära närvaron påverkat SAKs möjligheter att bedriva utvecklingsarbete, på lång och kort sikt?

I timmar av intervjuer har afghanska sjuksköterskor, lärare, barnmorskor, ingenjörer, programkoordinatörer, administratörer,civilsamhälles-organisationer och elever fått berätta om sina erfarenheter.

Civila och militära gränser har suddats ut

Den internationella insatsens metoder i Afghanistan har medfört att gränserna mellan olika typer av aktörer har suddats ut. En SAK-medarbetare på Kabulkontoret ger ett exempel där en amerikansk organisation hyrde en hel gata i Kabul som var full av beväpnade människor:

”Om du går in där blir du rädd. Du tror att det är en militärbas, men de kallar sig själva för en frivilligorganisation.”

”[Organisationen] utförde byggnadsarbeten åt militären samtidigt som de var anställda av ministeriet för återuppbyggnad och landsbygdsutveckling för att göra oberoende uppföljningar för Världsbanken, och detta inom ramen för den afghanska regeringens nationella landsbygdsutveckling (NSP)”.

På grund av att det förekommer sådana organisationer understryker SAKs personal att det har blivit viktigare för SAK att profilera sig som en renodlad utvecklingsorganisation – att tydliggöra var pengarna kommer ifrån, att SAK inte är en del av den militära närvaron och att organisationen fortsätter att stå på det afghanska folkets sida.

Denna situation visar på en spänning mellan de olika delarna av den internationella insatsen och att rollerna inte varit tydliga.

Både kollegor och personer ur SAKs målgrupp berättar att detta ändå har gått relativt bra för just SAK, eftersom organisationen har varit på plats så länge.

I ett samtal med en shura, ett lokalt byråd, i Wardak berättar medlemmarna  att SAK på grund av sin historia och goda rykte i lokalsamhället bara har påverkats i mindre grad av den internationella närvaron. SAK har ändå lidit av effekterna av sammanblandningen, och detta märks bland annat på fall av kidnappningar av SAKs lokala personal. Men värre tror de att det har varit för de humanitära aktörer som inte har en lika lång erfarenhet i landet.

Krav på snabba resultat leder till ökad korruption

Valet att ha en gemensam svensk insats med utvecklingsmål och militära mål, där den militära delen av insatsen under sin Isaf-flagg har lytt under principerna för upprorsbekämpning (counterinsurgency), har sin grund i strategin: Att både militära och civila aktörer arbetar för att ”vinna befolkningens hjärtan och sinnen” och att få lokalbefolkningen att samarbeta med regeringssidans styrkor och därmed sluta vara lojala mot andra grupper.

För att uppnå detta krävs förutom militära medel även arbete med civila utvecklingsprojekt, allra helst i samarbete med en utvecklingsorganisation med gott rykte. SAK har ända sedan insatsens början varit tydliga med att organisationen inte tänker arbeta tillsammans med militären, inte heller den svenska. Detta beslut har starkt stöd hos all SAK-personal jag har träffat. En person inom utbildnings programmet betonar att detta är en grundläggande anledning till att SAK fortfarande är accepterat av lokalsamhället:

”Jag är helt säker på att om SAK hade haft någon typ av samarbete med internationell eller nationell militär så skulle situationen ha varit helt annorlunda.”

Ambitionen att vinna befolkningens hjärtan och sinnen skulle uppnås genom så kallade Quick Impact Projects, alltså mindre utvecklingsinsatser med snabba och tydliga resultat som exempelvis att bygga en ny väg.

Naturligtvis önskar även SAK tydliga resultat, men kollegorna i Afghanistan är medvetna om att en hållbar förändring sällan är snabb, och inte heller alltid direkt synlig.

Många av de jag träffat under min resa vittnar om att de snabba projekten med stora utbetalningar till och med har försvårat för SAK och liknande organisationer.

De har bidragit till ökad korruption och mindre ansvarsutkrävande. En kollega på Kabulkontoret menar också att dessa projekt skapade snedvridna prioriteringar.

”Det blev en fördel för samhällen att ha säkerhetsincidenter, eftersom sådana områden prioriterades. Alltså baserades inte insatserna bara på var befolkningens behov av utveckling och stärkta rättigheter var som störst, utan på var den militära närvaron var”.

Behoven är givetvis stora även i de områden där väpnade konflikter pågår, men det är inte nödvändigtvis där behovenär som störst.

Logiken leder till att fattiga områden med färre väpnade konflikter riskerar att försummas. Inte minst i Sverige har den svenska militära närvaron motiverats med att den ska bidra till ökad säkerhet och tillgång till grundläggande service; att de tu går hand i hand. När jag träffar SAKs personal och målgrupper är bilden emellertid allt annat än entydig.

Begränsat förtroende för internationell militär

Vad gäller utbildning har den internationella militära närvaron i vissa fall bidragit till ökad skolgång, men i många fall har resultatet varit det motsatta. Föräldrar har valt att inte skicka sina barn till skolan eftersom militärens närvaro genom exempelvis vägspärrar anses ha utsatt barnen för större risker. Lokalbefolkningens förtroende för internationell militär har i många områden varit mycket begränsad, eftersom den har påverkat deras rörelsefrihet negativt.

 

När jag pratar med sjukvårdspersonal och patienter är bilden än mer dyster. De internationella styrkorna anses till och med ha försämrat tillgången till sjukvård och människors förtroende för sjukvården.

På flera platser där människor har upplevt situationen som relativt säker under de internationella styrkornas närvaro, inklusive många av de områden där de svenska styrkorna fanns, konstaterar man nu att situationen snabbt blir sämre.

Människor ifrågasätter hur säkert det egentligenhar varit, eftersom säkerheten inte är bestående. En grupp medarbetare inom SAKs program för personer med funktionsnedsättning i Mazaar-e Sharif berättar:

“Säkerheten försämrades när Isaf-styrkorna lämnade. Många distrikt är inte längre säkra. Kanske för att styrkorna egentligen inte garanterade någon säkerhet, utan bara gjorde att människor fruktade dem så att de lokala krigsherrarna inte vågade strida.”

Att säkerheten ”försvann” med Isaf-styrkornas tillbakadragande gör också att människor ifrågasätter om Isaf verkligen hade en ambition att bygga en hållbar fred ur ett långsiktigt perspektiv. Det finns även platser där säkerheten har förbättrats efter att trupperna drog sig tillbaka. En person inom shuran i Wardak säger:

”När amerikanerna såg fem personer i en grupp kastade de en bomb. Bara sådär, på vem som helst. De tillät ingen dialog med någon.”

SAK har arbetat mycket med frågan ”Sjukvård i skottlinjen”, en förlängning av Internationella röda korsets kampanj ”Health care in Danger”, något som är mycket närvarande i de afghanska kollegornas berättelser.

Många uttrycker en besvikelse över att Sverige inte har stått upp för Genèvekonventionen eller tagit en tydligare ställning när internationella styrkor har varit inblandade i attacker mot organisationers sjukvårdsinrättningar.

Till exempel stormade afghanska säkerhetsstyrkor SAKs vårdcentral Wardak i februari i år. En medarbetare på SAKs kontor i Kabul säger:

”Det har varit tydligt att Sverige sitter på dubbla stolar när det gäller incidenter på sjukhus, och de har hittills – fram till den senaste incidenten i Wardak – varit väldigt svaga i sin respons och i sitt försvar av de humanitära principer som ska skydda sjukvården. Men om vi jämför incidenterna 2013 med den senaste i Wardak är det en stor skillnad.”

”Nu vill Sverige stärka sin profil i humanitära frågor. Och nu har vi ingen militär närvaro, så då är det antagligen lättare för dem att vara mer öppna i sin kritik.”

Många är kritiska till trupptillbakadragandet

Det är generellt sett svårt att urskilja den svenska militären som annorlunda än andra länders militärer. Internationella styrkor verkar av allmänheten snarare delas upp i tre huvudsakliga grupper: USA, Turkiet och sedan alla andra.

Den förstnämnda anses ”värst”, den mellersta bäst och resten någonstans mittemellan. I Wardak, där det finns konkreta erfarenheter av de turkiska styrkorna, ger kollegorna exempel på hur Turkiets militära regionala enhet (PRT) varit en bra samtalspartner och hur de har tagit civilbefolkningens intressen på allvar.

Samma positiva bild verkar även finnas på platser där Turkiet inte har varit närvarande, men där är motiveringen att Turkiet är ett muslimskt land.

Ett av de mest bestående intrycken från alla samtalen under resan är att det är oklart vilka effekter den internationella närvaron har haft, på djupet och på längre sikt, för det afghanska samhället.

Det skapar oro och osäkerhet inför framtiden. Det finns en hel del kritik mot hur tillbakadragandet har gått till. Med så mycket pengar till bistånd anser många att det är oacceptabelt hur lite tanke och investering som har lagts på att minska effekten av den ekonomiska kollapsen.

En stor del av Afghanistans befolkning känner i dag lika stor oro för sin ekonomiska situation som de gör för risken för våldsamma konflikter.

Detta hänger samman med att man också ifrågasätter vad det internationella samfundet egentligen ville och vill i Afghanistan, med tanke på hur lite som gjorts för att bygga upp en utvecklingsstat som kan säkra sina medborgares rättigheter.

Utifrån argument om korruption och svag statsapparat har nyckelfunktioner såsom utbildning, hälsa och demokratiska strukturer utlokaliserats till internationella organisationer.

I Sveriges resultatstrategi (i skrivande stund) för Afghanistan står det att ”Direkt samarbete med staten bör i möjligaste mån undvikas.”

Många inom SAK i Afghanistan är medvetna om problematiken med korruption och svag kapacitet inom statsapparaten, men de understryker samtidigt vikten av att just staten måste få en tydligare och mer närvarande roll i det afghanska folkets liv och i att garantera fred och rättigheter.

Bistånd i utbyte mot sympatier

Sedan 2010 arbetar Isaf med ett strategiskt upplägg som bygger på den politiska och militära doktrinen counterinsurgency (förkortat COIN på engelska), på svenska kallat upprorsbekämpning.

Det mest centrala i doktrinen är att bryta banden mellan civilbefolkningen och gerillan, så att befolkningen kan samarbeta med regeringssidans styrkor. Isaf-förbanden använder bistånd som ett militärt medel för att vinna lokalbefolkningens ”hearts and minds”, det vill säga sympatier.

Militärt sett är detta ett framgångsrikt sätt att skapa en trygg miljö för de egna styrkorna. Begreppet hearts and minds har ingen klar definition, men på militärtaktisk nivå uppfattas det oftast som mindre insatser som ska få folket i ett visst område att bli välvilligt inställda till de utländska truppernas närvaro.

Denna typ av insatser går under benämningen ”Quick Impact Projects” och är små. Det kan exempelvis handla om att hjälpa en by med att bygga en grusväg.

Det primära syftet är egentligen inte att skapa utveckling eller att understödja den afghanska statens legitimitet, utan att skapa goda relationer mellan Isaf-förbanden och lokalbefolkningen. Problemen med dessa typer av projekt ligger huvudsakligen i att deras taktiska syfte inte överensstämmer med den övergripande strategin.

Det skapar oklarhet eftersom det kan ifrågasättas om satsningarna verkligen är att betrakta som bistånd. Mottagarna ser att biståndet kommer genom militära kanaler, och förstår det taktiska motivet.

TEXT: Kajsa Johansson är doktorand vid Linnéuniversitetet i Växjö. Styrelseledamot i Afghanistankommittén och tidigare civil-samhälleskoordinator för Afghanistankommittén i Afghanistan.

KÄLLA: Stabilitet i Afghanistan – En kritisk granskning av Isafs strategi för counterinsurgency, COIN, av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).