En glad pojkblick som slocknar

Filmen börjar i Kabul, april 2018. Nyhetsfilmaren Mir Hussain ska cykla iväg för att filma platsen för ännu ett bombdåd. Vad ingen vet är att ännu ett självmordsdåd planeras mot dem som kommer till platsen, journalister och sjukvårdspersonal.

Men sedan backar filmen till Bamiyan, 2002. Filmare har följt Mir sedan han var en liten pojke och bodde i grottor där. Han är en glad liten grabb som tycker att livet är roligt, men hans föräldrar har det eländigt och är mycket fattiga. Mirs far förlorade tidigt sina två första fruar, och gjorde en byteshandel med sin blivande svärson: Svärsonen fick gifta sig med Mirs halvsyster, mot att pappan gifte sig med svärsonens mamma. En lösning för ytterst fattiga människor. De grälar mycket i sin trångboddhet, de tre.

Mirs pappa drömmer om att sonen, till skillnad från honom själv, ska kunna gå i skolan och bli författare. Mir gör flera försök att gå i skolan, men fadern är för svag för att arbeta så Mir tvingas för det mesta avbryta sin skolgång och hjälpa till hemma i stället, först med jordbruk, senare med att bryta kol med svågern i livsfarliga gångar. ”När man har mat kan man gå i skolan, annars får man låta bli”, konstaterar Mir.

De hade förhoppningar att livet skulle bli bättre när amerikanerna kom, men amerikanerna verkade vara mer intresserade av att jaga Bin Laden och talibaner, beskriver Mir.

Den glada blicken i hans pojkansikte slocknar alltmer under filmandets gång. Det är en vacker men sorglig skildring av hans uppväxt och första år som vuxen, med honom själv som berättare. Genom Mir följer vi också utvecklingen i Afghanistan sedan 2001, med nyhetshetsinslag från de 20 åren, de senare ibland filmade av Mir själv. I eftertexterna kan man läsa om de enorma kostnaderna för kriget efter 2001, i människoliv och i dollar.

Filmen ”Min barndom, mitt land” kan ses på svt.play till september 2023.

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt