– Så du ska till Afghanistan. Det ingår väl hjälm och skottsäker väst
Man ska börja med det viktigaste, sa dom på grundkursen på Journalisthögskolan. Så låt oss ta detta med krig, talibaner och självmordsbombare på en gång.
Ingen lär väl bli förvånad om jag säger att det det dök upp en del oroliga tankar i skallen när ett jobb i Afghanistan gick från att vara en möjlighet till att bli en realitet. Det osäkra läget är också det första som personer i ens omgivning kommenterar. Antingen oroat, eller med galghumor: ”Så du ska till Afghanistan. Det ingår väl hjälm och skottsäker väst. He, he.”
Och visst händer det obehagliga saker var enda dag i det här landet. Men Kabul upplever för närvarande en relativt lugn period. Dock inte lugnare än att det min andra natt small en bomb precis på gatan utanför Svenska Afghanistankommitténs bostadshus. Men bomben var av den mindre sorten, och orsakade ingen direkt skada.
Månaderna före jul small det bomber i Kabul i stort sett varje dag. Folk spekulerar om varför det lugnat ner sig i huvudstaden. Är det för att det är på väg att komma igång förhandlingar med talibanerna? Har talibanerna fått ont om pengar när Pakistan inte ställler upp som förr? Eller är det lugnet före stormen?
Det är värt att ägna en tanke åt de miljontals människor runt om i världen som lever med ett ständigt hot om våld och övergrepp. Här i Afghanistan liksom i bland annat Mellanöstern är det krig och terror som är det värsta hotet. Eller ockupation, som i fallet Palestina. I andra delar av världen är kringskärs människors frihet av en okontrollerad kriminalitet, som styr hela ens tillvaro och skapar en ständig fruktan.
Vid ett par tillfällen har jag besökt San Pedro Sula i Honduras. Kanske den farligaste staden i världen, räknat i antal mord per invånare. Jag har stått i dörren på stadshotellet, förbjuden att gå ut, och tittat på människorna där utanför, som inte är på tillfälligt besök utan tvingas leva sin vardag i världens kanske farligaste stad.
För det är ju inte vi som är på korta besök eller arbetar för internationella organisationer som är mest utsatta. Vi har bilar som kör oss dit vi ska, skyddade boenden och en rad förhållningsregler att hålla oss till. Mest utsatta är de som har minst resurser. Många tvingas fly undan faran. Unga personer kommer till insikten att de kanske aldrig kommer att bli vuxna, eller om de undgår en våldsam död i alla fall inte kan räkna med ett meningsfullt liv. Därför finns ungdomar som ser livet i terroroganisationer eller kriminella gäng som ett bättre alternativ till den tillvaro de befinner sig i. Därför kommer de ensamma flyktingbarnen från Afghanistan till oss i Sverige. Därför ger sig barn och ungdomar, från Honduras, El Salvador och Guatemala ensamma ut på farofyllda resor i hopp om att undkomma gängvåldet och börja ett nytt liv i USA.
Den begränsning av rörelsefriheten som jag genom att ta ett arbete i Afghanistan frivilligt utsätter mig för är uthärdlig, men förstås inte helt trevlig. Just nu är det fredagkväll, och när denna text är färdigskriven kunde det vara läge för en kvällspromenad innan sängdags. Men naturligtvis icke. Om jag verkligen har ett ärende någonstans så måste jag beställa en bil med chaufför, skriva in i loggboken vart jag tar vägen och hur länge jag tänker vara borta. Dessutom måste jag alltid vara nåbar på säkerhetstelefonen; en gammal hederlig Nokia där det hela tiden inkommer SMS som berättar om olika incidenter och vilka områden som ska undvikas.
Likadant i morgon, lördag. Jag borde förstås ströva runt och lära känna min nya hemstad. Men icke det heller. Så länge det är ljust kan jag fritt röra mig på gatan precis utanför bostadshuset. När mörkret fallit eller om jag vill bege mig längre bort så måste hela proceduren igång. Det får bli gymmet nere i skyddsrummet istället.
Men det vore synd att klaga för mycket. I dag har jag tillsammans med chaufför från Svenska Afghanistankommittén gjort en rejäl rundtur i Kabul. På platser som ansågs som säkra kunde vi kliva ur bilen och promenera. Och jag kunde konstatera att jag var den enda utlänningen i ett hav av afghaner. Faktiskt en smula märkligt med tanke på att det i detta land finns massor av utlänningar; personal på ambassader, biståndsmyndigheter, FN och andra internationella organ, och inte minst tusentals utländska soldater, till helt övervägande deln från USA.
Men det säger en hel del om Svenska Afghanistankommitténs roll i landet. Vi bygger inte vår säkerhet på vapen utan på att vi i decennier arbetat tillsammans med de fattigaste och mest utsatta afghanerna. Vår säkerhet bygger på att människor här uppskattar vår verksamhet och vill att den ska finnas kvar. Det finns säkert en och annan talibankrigare som någon gång tagit sitt sjuka barn till en av de vårdcentraler som Afganistankommittén driver. Av nära 6 000 anställda i organisationen är bara en handfull utlänningar, var av tre svenskar, resten är afghaner. Just därför fick jag i dag åka på sightseeing, medan de amerikanska soldaterna fick hålla sig på sin förläggning.
