Nu får vi äta våra samosas ifred
Congratulations 8 of March! En lapp sitter fasttejpad på ett litet paket ”mjölk”, eller Tea Whitener som det heter. Till det får jag och alla andra kvinnor på jobbet ett paket jordnötskakor som present på internationella kvinnodagen. Fin tanke, men en klen tröst kan tyckas.
Förmiddagen följs av en översvämmad inbox med gratulationer från manliga kollegor. Av skäl som jag kanske inte tycker ryms här, så har jag väldigt svårt att acceptera ett grattis idag. Ska vi gratuleras för att vi är förtryckta? Tack, tack…
Jag vet att det gratuleras även hemma i Sverige, det är inget unikt med Afghanistan. Här delar dock dagen fler likheter med Morsdag, än den aktivism- och protestdag som jag är van vid hemma i Malmö. Det lämnas blommor och jag får ett förslag från en glad man ”You women should all wear pink today! That would be beutiful!”.
Jag försöker tänka om, och är delaktig i arbetsgruppen inför kontorets firande. Alla möjliga förslag kommer upp, men en video som hyllar kvinnan väljs bort eftersom den bland annat visar en ammande kvinna. Mig veterligen hade samma beslut kunnat tas i Sverige. Tröttsamt minst sagt.
Vi inleder i stora konferensrummet med morgonbön. Förmiddagen kantas av tal från ordföranden för Female Staff Association, en guldmedaljör i tyngdlyftning, en taekwando-tävlande som också hon vunnit medaljer och en manlig aktivist. Den sistnämnda berättar att hans dotter fått skäll på dagis eftersom hon lekt med bilar. Det är alltid han som både lämnar och hämtar, men dagen efter tar hans fru bilen och lämnar dottern, för att visa att kvinnor visst kan köra bil. Hädanefter får förhoppningsvis även tjejer leka med bilar.
Firandet avslutas med ett uppträdande av en känd sångerska som även sitter i Afghan Idol-juryn. Till lunch serveras det både fisk och kyckling, grönsaksröra, sallad, frukt och läsk! Betydligt lyxigare än vanligt. Allt som allt blev det en intressant dag med många spännande talare.
Dagen efter är det dags för workshop för SCA:s Female Staff Assocation (FSA). Annika som jobbar på Civil Society Unit håller i den, och jag har blivit ombedd att hjälpa till. Samma rum som gårdagen. 30 kvinnor sitter beredda, med värmare i ryggen. Det finns ingen centralvärme i lokalen, och efter att det också gjordes om till säkerhetsrum så är det ännu mörkare och kallare. Men jag trivs betydligt bättre idag än vad jag gjorde i samma rum igår. Igår roffade männen åt sig all fika, tog 3-4 samosas var, och vips så var det som beräknats till 100 personer slut. Idag får vi äta våra samosas i fred.
Vi diskuterar lite varför FSA är endast kvinnor, men det är egentligen inget snack om saken. Kvinnorna vill ha en säker sfär där de kan diskutera sexuella trakasserier och andra problem som uppstår på arbetsplatsen. Men främsta skälet är empowerment. De vill jobba för att stärka kvinnors möjligheter, både på kontoret i Kabul och på fältkontoren ute i landet.
Det är inspirerande dagar med mycket skratt. Jag håller i några ”bikupe”-övningar, där jag ber kvinnorna skaka lite på kroppen, bli lite varma i kläderna efter att ha suttit ner länge. Med en gång börjar de dansa och tramsa runt i rummet. Nu tappade jag dem, tänker jag. Men när vi samlar ihop oss igen så har de hunnit diskutera en massa viktiga saker samtidigt som de dansat omkring.
Tjejer är bäst, ingen protest.
– Siri Sutcliffe Larsson
