Motsättningar ökar om hur makten ska utövas

De som arbetade för den förra regeringen har utsatts för övergrepp och utomrättsliga avrättningar, och även etniska minoriteter har utsatts för övergrepp. Det är däremot oklart i vilken omfattning det skett övergrepp, då många rapporter inte kunnat bekräftas av oberoende källor.

Kvinnors och flickors rättigheter till arbete, studier och rörelsefrihet har kraftigt begränsats. Många tidningar, radio- och tv-företag har tvingats upphöra med sin verksamhet. Al-Qaida och andra icke-afghanska, islamistiska grupperingar ges fortfarande av allt att döma en fristad i Afghanistan.

Regeringar i väst, FN och EU, människorättsorganisationer och andra icke-statliga organisationer fördömer denna utveckling och kräver att regimen respekterar mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors. Omvärlden kräver också att den afghanska regeringen breddas med deltagande av kvinnor och etniska minoriteter, samt att åtgärder vidtas för att förhindra att landet blir en bas för internationella terroristgrupperingar.

Det dominerande narrativet i västlig media följer i stort denna uppfattning. Talibanregeringen anklagas för dubbelspel. Att den å ena sidan bedriver en diplomatisk offensiv i syfte att framställa regimen som moderat, medan den å andra sidan genomför en politik som inte skiljer sig från den som bedrevs av talibanerna på 1990-talet.

Olika uppfattningar bland talibaner

Samtidigt är det uppenbart att det inom talibanerna finns olika uppfattningar på en rad områden. Det rör sig om skillnader i politiska, religiösa och etniska frågor. Så länge kriget pågick samlades man kring målet att driva ut USA och störta regeringen i Kabul. När man väl tagit makten ställdes man inför två huvudsakliga problem. Det ena var att som regering formulera en praktisk politik, och den andra var att upprätta en fungerande centralmakt, det vill säga få kontroll över de skuggregeringar och fältkommendanter i olika provinser som under kriget opererat med stor autonomi.

Bägge frågorna har orsakat spänningar inom rörelsen. En tydlig meningsskiljaktighet gäller frågan om flickors utbildning. Talibanernas högste ledare, Haibatullah Akhundzada, utfärdade i mars 2022 ett dekret om att flickor skulle gå i skola endast till och med sjätte klass. I december följdes detta av att kvinnor utestängdes från universitetsutbildning, och strax därefter att kvinnor inte kan arbeta för icke-statliga organisationer. Besluten orsakade fördömanden, främst i väst men också från muslimska länder och bland kvinnor och män i Afghanistan.

Framstående muslimska skriftlärda konstaterade att besluten strider mot islam, då det i Koranen klart uttalas att det är varje muslims, både mäns och kvinnors, ”plikt att söka kunskap.” I september 2022 framträdde Afghanistans vice utrikesminister, Sher Mohammad Abbas Stanekzai, på afghansk tv och hävdade att förbudet mot flickors utbildning var felaktigt och att det bröt mot islam. Andra ledande talibaner har i mer privata sammanhang gett uttryck för liknande åsikter, samtidigt som de betonar att de är ålagda att lyda sin högsta ledare.

Frustration över tillsättningar

Ytterligare en fråga som orsakar motsättningar är tillsättningen av funktionärer på ministerierna i Kabul och andra institutioner. Flera tunga ministrar, bland dem Serajuddin Haqqani på inrikesministeriet och Mohammad Yakub på försvarsministeriet, har enligt uppgift visat en växande frustration över att rörelsens högste ledare, Haibatullah Akhundzada, som finns i Kandahar, utser tjänstemän på ministerierna utan att rådgöra med de ansvariga ministrarna.

Han upprättar också provinsiella religiösa råd bestående av ultrakonservativa mullor. Uppenbarligen är detta ett uttryck för hans strävan att etablera sin auktoritet inte enbart som rörelsens religiösa utan också som dess politiska ledare, men hans tillvägagångssätt att fatta beslut utan att rådgöra med ministrar i Kabul, som har stort inflytande inom rörelsen, kan orsaka en förvärrad intern konflikt.

Det är kort sagt en fråga om hur makten ska utövas, och som sådan är den sannolikt den viktigaste motsättningen inom talibanrörelsen idag.

Akhundzada står uppenbarligen för en mer rigid och kvinnofientlig tolkning av islam, som blandas med konservativa och främst pashtunska traditionella föreställningar. Begränsningen av flickors utbildning är ett uttryck för det. Han har beordrat landets domare att döma i enlighet med sharia, den islamiska lagen, och att brott som stöld, kidnappning och upprorisk verksamhet ska bestraffas med vad som bokstavligen föreskrivs i lagen.

Med undantag för frågan om flickors utbildning är det svårt att för närvarande avgöra om det finns en mer moderat och en mer konservativ del av talibanrörelsen. Men om så är fallet pekar det mesta på att det är den mer ultrakonservativa delen som har initiativet.

Konservativ syn

Vad gäller den politiska framtiden i Afghanistan finns ett par förhållanden som verkar mer troliga än andra. Oavsett om talibanernas politik utvecklas i en mer traditionell eller en mer pragmatisk riktning utmärks rörelsen av en djupt konservativ syn. Talibanerna är som helhet en rörelse som inte accepterar de
internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, demokrati och
allmänna val, rättsväsende och yttrandefrihet.

Det är också svårt att se någon faktor som inom överskådlig framtid kan hota talibanernas maktinnehav. Det finns ingen inhemsk kraft som är stark nog att utmana dem, och bland stormakterna och Afghanistans grannar tycks den dominerande politiken vara att söka någon slags samexistens. Hotet mot talibanernas maktmonopol kan möjligen finnas inom rörelsen själv, det vill säga, att de motsättningar som onekligen finns växer och förstärks.

ANDERS FÄNGE
Afghanistankännare, tidigare SAKs landchef i Afghanistan under många år, styrelseledamot i SAK

Artikeln är ett utdrag ur ett tillägg till boken ”Förstå Afghanistan” vilket ges ut i dagarna.