Emiren stärker kontrollen över hela landet

Talibanernas styre av Afghanistan verkar ha genomgått få förändringar sedan de tog makten. Ministrar har fortfarande tillfälliga positioner, ingen ny konstitution har presenterats, och det som tillkännagavs som en tillfällig begränsning av flickors högre utbildning är fortfarande kvar. Samtidigt har talibanernas makt både centraliserats och blivit mer lokaliserad.

Den nuvarande talibanska administrationen utgör en teokrati olik någon annan i den muslimska världen. Emir Haibatullah och hans grupp med rådgivare i Kandahar har konsoliderat sin makt och sitt inflytande. Beslutsfattandet är begränsat till ministrarna och kabinettet som hanterar Afghanistans dagliga angelägenheter.

Att kontrollera Kabul och Kandahar är dock inte tillräckligt för att styra ett mångfacetterat och konfliktpräglat land som Afghanistan och samtidigt upprätthålla enhet inom en tidigare mycket decentraliserad talibanrörelse. Genom historien har afghanska kungar, presidenter och emirer kämpat för att balansera centralisering av makt med ett visst mått av lokalt inflytande och beslutsfattande för att behålla folkligt stöd, eller åtminstone undvika väpnat motstånd.

Ett nyligen genomfört forskningsprojekt undersökte detta dilemma och vilka medel emiren och hans rådgivare använder för att behålla kontrollen, samtidigt som de försöker bygga lokalt förtroende för administrationen.

Fokus på Afghanistan

Emirens huvudsakliga fokus ligger inte på resten av världen, utan på Afghanistan, lokalt styre och upprätthållandet av det islamiska emiratet. Många beslut och utnämningar görs genom emirens dekret, som publiceras på emiratets webbplats.

Beslut genomdrivs genom att emiren använder sin religiösa auktoritet, och genom ivern hos ministeriet för att främja dygd och förebygga osedlighet att verkställa hans dekret samt den nya morallagen. De som motsätter sig besluten instrueras att inte uttrycka sina åsikter offentligt utan att framföra dem privat.

Kritiska röster existerar dock, bland annat angående flickors högre utbildning samt emirens och pashtunernas monopol på makten.

Några få förändringar har gjorts bland de Kabulbaserade interim-ministrarna, där majoriteten är pashtuner, men annars har emiren prioriterat att konsolidera sin kontroll över provinserna.

Emiren utnämner alla provinsguvernörer och flyttar dem ofta mellan provinser eller till andra nyckelpositioner. Majoriteten, återigen pashtuner, har en kombinerad militär och religiös bakgrund, och vissa har kvar sina militära styrkor. De har alla bevisat sin lojalitet mot emiren och rapporterar direkt till honom.

Roteringssystemet syftar till att förhindra korruption och nepotism samt säkerställa att de inte bygger upp egna maktbaser. I praktiken fungerar de som emirens förlängda armar i hela Afghanistan.

Nya lokala råd

De provinsiella råden, PUC (Provincial Ulema Council), är en ny institution som infördes 2022 för att ge religiöst lärda en mer framträdande roll i det lokala styret. Emiren utnämner medlemmarna i PUC, och de rapporterar direkt till honom. Bland PUC:s mål finns att stärka relationen mellan befolkningen och talibanmyndigheterna, medla i konflikter, övervaka provinsguvernörer och säkerställa att de styr enligt islamisk lag.

En intressant observation är att inte alla PUC-medlemmar är religiöst lärda eller talibansympatisörer. Vissa är traditionella ledare som åtnjuter förtroende i lokalsamhället. I stället för att enbart representera pashtuner och sunnimuslimer speglar PUC:s sammansättning den etniska och religiösa mångfalden i varje provins. En granskning av beslut för att lösa konflikter i blandade samhällen, till exempel den shiadominerade provinsen Bamiyan, visar att man föredrar lösningar som är acceptabla för både sunni- och shiagrupperna.

Många lokalsamhällen och även vissa ideella organisationer (NGO:er) ser PUC som deras ingång till talibanregeringen och beskriver dem som en bro. Att vara PUC-medlem är dock ingen enkel uppgift; många traditionella ledare tvekar att gå med eftersom de fruktar att förlora sin trovärdighet inom samhället.

Emiren har inte bara upplöst det afghanska parlamentet utan även genom en senare order avskaffat de valda lokala utvecklingsråden (CDC:s). Dessa byråd brukade ha en könsblandad representation och ansvara för att välja och genomföra projekt under det nationella solidaritetsprogrammet samt fungera som kontaktpunkt för NGO:er.

Traditionell kultur av styre

I stället föredrar talibanerna traditionella manliga byrepresentanter (arbabs eller maliks) eller större byråd. Dessa representerar en mer traditionell kultur av styre och är beroende av samhällets acceptans för att utföra sina uppgifter. I flera provinser engagerar sig sådana råd aktivt med NGO:er och talibanerna för att säkerställa hjälpinsatser till sina byar.

Detta kan tyda på att talibanerna accepterar ett mer traditionellt afghanskt styre och (manligt) ledarskap, möjligen i hopp om att detta lokala inflytande i sin tur ska gynna talibanerna.

När man jämför denna version av talibanernas styre med perioden 1994–2001 finns många likheter, men också några viktiga skillnader. Under båda perioderna har emirer styrt från Kandahar, men emir Haibatullah har avskaffat ett tidigare styrande råd och konsulterar endast en begränsad grupp, religiöst konservativa, rådgivare. Under den första perioden presenterade sig talibanerna som en tillfällig regering, medan de nu planerar att stanna kvar vid makten.

PUC:s fungerar som en mer representativ och potentiellt inflytelserik institution i varje provins, men är samtidigt en del av emirens personliga kontrollsystem. De möjligheter NGO:er och samhällen hade under den första talibanperioden att driva flickskolor och anställa kvinnor kan nu vara mer begränsade, även om det finns starkt lokalt stöd och lokal efterfrågan.

PUC:s kanske heller inte är villiga att riskera sina positioner genom att förespråka förändringar i restriktionerna för kvinnor och flickor.

En ökad och bredare lokal representation kan ge ett visst inflytande över talibanerna, men innebär ännu ingen omvändning av deras restriktiva politik.

ARNE STRAND
Forskare vid Chr Michelsen Institute