Basira Reza: ”Kriget hörde till vardagen”

Basira Reza går i en av SAKs skolor i Ghazni, en provins där strider pågick under många år.

– Jag har sett kriget. Det är normalt för oss, det hör till vardagen. Det är inte vårt fel. Vad kan vi göra? Vi kan bara leva, fortsätta våra liv, säger hon först.

Men sedan fortsätter hon med att beskriva den ständiga skräcken, det fanns ingen säkerhet någonstans.

– Det var många som var hungriga under kriget, ingen kunde köpa allt de behövde. Under de sista striderna mellan talibanerna och de forna regeringssoldaterna stängdes skolan i flera månader av säkerhetsskäl.

– Ena dagen var jag i skolan, den andra såg jag talibaner där. Vi blev väldigt ledsna och grät.

Efter två månader smög hon sig till skolan. Då träffade hon lärare som sa att skolan var öppen igen och att hon var välkommen tillbaka.

– När det gäller säkerheten är det inget som är negativt längre, men för alla andra flickor över tolv år är skoldörrarna stängda, det är negativt, säger hon.

Hennes familj kämpar som så många andra med dålig ekonomi. Hennes far är drogberoende, hennes mor tar hand om allt där hemma och sköter om familjens odlingar. Tack vare hjälp från släktingar överlever de.

Hon börjar gråta och förklarar att det både är för sin mammas skull och för alla klasskamrater som också har det kämpigt.

– Det är många som är i samma situation, säger hon.

Men trots svårigheterna har hon en stark tro på sig själv.

– Jag vill bli läkare. Sedan jag gick i fjärde klass är det mitt drömyrke. Jag tror att det är möjligt, jag uppmuntrar mig själv.

Läs fler artiklar ur temat ”Krigets pris”:

Krigsslut utan fred

”Nu är det lugnt här”

”Fred är att ha lika rättigheter”