Krigsslut utan fred

Bashir Zafari, utbildningsansvarig på SAKs regionkontor i Ghazni, är i 40-årsåldern och har precis som de flesta afghaner levt hela sitt liv med krig. Han har traumatiska minnen av krig och våld från sin barndom, och hans barn blev stumma i flera dagar efter att en raket slog ner på gården utanför huset och splittrade fönsterrutorna.

– Sedan förra året är det bättre, nu kommer inga kulor, nu hör vi inte ljudet av raketer. Människor kan utan rädsla gå till arbete och skola. Det är huvudorsaken till att efterfrågan på utbildning har ökat, säger han.

Men han kallar det inte för fred, och det gör ingen annan heller av dem som Afghanistan-nytt intervjuat. Den ekonomiska situationen är förfärlig för de flesta afghaner, arbetslösheten är hög, kvinnor har inte tillgång till sina rättigheter, med få undantag får flickor från sjunde klass inte gå i skolan och talibanerna inskränker allt fler av de mänskliga rättigheterna. Många vittnar också om ökad psykisk ohälsa, som var hög redan före maktskiftet. Deras bild av fred sammanfaller med FN:s definition av ”mänsklig säkerhet”, som också är en förutsättning för hållbar fred (se faktaruta).

– Fred är allt för mig. Fred är inte bara att det inte pågår strider. Fred är att du har god ekonomi, att du har tillgång till utbildning, till dina mänskliga rättigheter, att du har ett värde och respekteras som människa, att regeringen ger dig den service du har rätt till. Fred är inga strider och ingen fattigdom och inget våld. När det finns en dold konflikt bland folket riskerar striderna att blossa upp igen, beskriver Bashir Zafari.

Förlorad säkerhet

Aminylhaq Mayel, programchef på SAK, är inte optimistisk om framtiden.

– När det gäller fysisk säkerhet har människorna fått det bättre, men de har förlorat sin säkerhet när det gäller levebröd. De facto-styret verkar inte vilja gå det internationella samfundet till mötes utan går snarare åt fel håll med ökade inskränkningar av mänskliga rättigheter, påpekar han.

Ett litet hopp är att det finns olika åsikter bland talibanerna. Han tar också upp att Afghanistan töms på utbildade människor, eftersom det finns så få framtidsmöjligheter i Afghanistan, och det gäller inte bara kvinnor.

– Varje afghan som är utbildad letar efter möjligheter att lämna landet. Vårt land kommer att tömmas på utbildade människor, på grund av brist på hopp.

Striderna har inte helt upphört i Afghanistan. Det finns beväpnade motståndsgrupper i vissa delar av landet, till exempel i Panjshir. Dessutom ökar hoten och attackerna från Islamiska Staten. Men jämfört med tidigare är det ändå stor skillnad. Det är enklare att förflytta sig när det inte längre pågår ett regelrätt krig och det inte längre genomförs flygattacker. Det märks till exempel på SAKs sjukvårdsinrättningar i den tidigare krigshärjade provinsen Wardak, där fler nu kan söka vård utan risk att hamna mitt i striderna eller behöva förflytta sig mellan områden som kontrolleras av olika sidor. Men samtidigt minskar tillgången till sjukvård totalt i landet eftersom det nya styret inte har förmåga eller resurser att ge medborgarna den service de behöver.

För SAKs del innebär det nya läget en ökad efterfrågan både på sjukvård och utbildning, och organisationen expanderar. Men efterfrågan överstiger med råge tillgången, även i de provinser där SAK har verksamhet.

Ökad efterfrågan på skolor

I provinserna Ghazni och Paktika var säkerhetsläget mycket dåligt under många år. När striderna nu upphört ökar efterfrågan på utbildning. Det är flera skäl till det, uppger Bashir Zafari. Dels vågar fler sända sina barn till skolan, dels har en del skolor stängt. Inte minst gäller det skolor för flickor från sjunde klass.

I Ghazni och Paktika är det enbart SAK som har skolor för flickor från sjunde klass. SAK utökar just nu från 700 klasser 2020 till 1 350 klasser i områdena, men det täcker inte behoven. Inte bara efterfrågan ökar, närvaron ökar också. På SAKs alla skolor har närvaron ökat med sju procent det senaste året.

– Förr hade vi rätt stor frånvaro, speciellt i de högre klasserna, men nu har vi hög närvaro och det beror på säkerheten. Nu finns inga hinder för föräldrarna att våga skicka sina pojkar och flickor till skolorna, berättar Bashir Zafari.

Det har också blivit enklare att rekrytera kvinnliga lärare även till avlägset belägna byar, eftersom det blivit mycket säkrare att ta sig dit.

Den förra regeringen hade stora problem med korruption, och att korruption och strider minskat hör till det som kan ses som positivt för flera av dem som Afghanistan-nytt talade med. Men för de flesta överväger det negativa, och att de flesta flickor inte får gå i skolan från sjunde klass ses både som ett av de största problemen och det största hindret som omöjliggör att talibanerna kan erkännas av omvärlden.

Najib Ahmad Rashid på SAKs program för jämställdhet och mänskliga rättigheter har svårt att se några möjligheter för utveckling just nu.

– Utmaningarna ökar för varje dag. Fattigdom, en väldigt hög arbetslöshet som drabbar både kvinnor och män, kvinnor som stoppas från många jobb. Det går rykten om att skolan ska öppna för alla flickor från sjunde klass, det ger hopp men jag är rädd att även detta år kommer att vara ett förlorat år för de äldre flickorna.

Najib Ahmad Rashid vill inte kalla tillståndet i Afghanistan för fred. Delvis för att det fortfarande pågår strider i landet, men också av andra skäl.

– Fred har en tydlig definition som inkluderar inte bara fysisk säkerhet utan även fred mentalt. Ett stressfritt liv, ingen oro för den ekonomiska situationen, sjukvård. Jag vill inte vara pessimistisk men inget av detta finns i vårt land nu. Du har inte sinnesro, du känner inte fysisk säkerhet för dig själv och din familj. Jag är extremt orolig för min familjs skull, jag har tre döttrar.

Hans kollega Arezo Ehsan är, i likhet med många andra afghanska kvinnor, ensam familjeförsörjare. Hon håller med.

– Just nu ser vi inga strider i Kabul, men mentalt är det ingen verklig fred. Jag och min familj känner oss inte säkra.

Tillbaka på punkt noll

Förutsättningarna för deras arbete för jämställdhet och mänskliga rättigheter har ändrats fundamentalt.

– Vi är tillbaka på punkt noll, i allting. Vi kan inte ens prata om jämställdhet och mänskliga rättigheter för de facto-styret anser att det är en västerländsk idé, berättar Arezo Ehsan.

Läraren Rahila Ahmadi i Ghazni är orolig för kvinnornas situation.

– Vår självständighet har tagits ifrån oss, vår möjlighet till utbildning, våra rättigheter. När man inskränker kvinnors frihet i samhället släcker man deras livslust. Man tar bort deras röster och därmed försöker man tysta dem. Inskränkningarna får många dåliga konsekvenser i samhället.

Men hon vägrar ge upp.

– Jag är optimistisk av naturen, det är därför jag är här med mina elever.

– Alla borde kunna välja sin egen väg. Om du sätter dina egna mål kommer du att kunna övervinna svårigheterna. Framstegen kan ske även bakom stängda dörrar. Elevernas strävan kan bidra till att göra landets framtid bättre, säger Rahila Ahmadi.

En stor majoritet afghaner har levt hela sina liv under krig. Bashir Zafari på Ghazni-kontoret beskriver vilken påverkan det har på människor.

– Vi har haft krig i fyra decennier och jag är 40 år. Så jag är född i krig och växte upp med krig. Det var väldigt svårt för det påverkar allting. Ingenting funkar, allt man tänker på är hur man ska överleva. Allt man lär sig handlar om våld, inte om utbildning. Om din far är en krigare blir du också en krigare. Många människor har dödats, många barn har förlorat sina föräldrar, många flickor har inte fått utbildning.

Han minns hur soldater kom till hans by och misshandlade männen, tvingade dem att bli soldater för den kommunistiska regimen.

– På den tiden var du tvungen att antingen strida för regeringen eller för mujahedin (motståndsrörelsen). Byn bombades. Männen drog upp i bergen under dagarna för att slippa bli tillfångatagna eller dödade. Det är mina minnen, från när jag var fem-sex år. Vi tänkte på det hela tiden, det var i våra drömmar. Det påverkade våra tankar negativt. Allt förstörs, ekonomin är dålig, skolorna fungerar dåligt.

Oro över barnens situation

Bashir Zafari har tidigare arbetat som lärare. Han oroas över att så många barn inte får gå i skolan och över alla barn som inte får tillräckligt med mat, som tvingas arbeta och jaga inkomster. Dagens barn har också traumatiska minnen av krig, precis som han själv. Hans egna barn har kamrater som blivit dödade. Det är alla afghaners historia, framhåller han.

Framtiden är oklar, men han ger inte upp hoppet.

– Vi hoppas på en bra framtid och att de facto-styret ger efter för omvärldens krav så att vi får en regering som kan erkännas internationellt: att skolor för äldre flickor öppnas, att kvinnor ges makt och rättigheter och att Afghanistan får en inkluderande regering. Om det inte blir en utbildning för alla, om kvinnor förvägras sina rättigheter, då riskerar vi att hamna i konflikt och krig igen, säger Bashir Zafari.

Najib Ahmad Rashid på enheten för mänskliga rättigheter och jämställdhet har inte heller helt gett upp hoppet. Han tror att det går att påverka talibanerna, men att det kräver samarbete i nätverk både nationellt och internationellt.

– Det råder ingen tvekan om att de behöver finansiellt stöd, för landet är i ekonomisk kris. Jag tror att det finns utrymme för förhandlingar.

Läs fler artiklar ur temat ”Krigets pris”:

”Nu är det lugnt här”

”Kriget hörde till vardagen”

”Fred är att ha lika rättigheter”