Det är en utmaning att jobba här
Att som utlänning arbeta i Afghanistan är givande, men samtidigt en utmaning.
En som gör det är Malohat Shoinbodova, planerings- och granskningschef på Svenska Afghanistankommitténs (SAK) huvudkontor i Kabul. Malohat som kommer från grannlandet Tadzjikistan är en av SAKs 18 utländska medarbetare bland de över 5 300 afghaner som arbetar för SAK i Afghanistan.
– Det känns som en utmaning att åka till kontoret eftersom vi åker genom områden som betraktas som högriskområden, berättar Malohat.
I ett par av stadsdelarna på vägen till kontoret strax utanför Kabul har det förekommit bombattentat.
– Men när jag kommer in på kontoret glömmer jag allt om säkerhet och tänker bara på alla de barn och andra människor som vi bistår runt om i Afghanistan.
Det beror mycket på de afghanska kollegerna.
– Jag är imponerad. De skulle kunna åka utomlands, men de har ett engagemang för SAK och arbetar outtröttligt för våra målgrupper som, kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättning och andra utsatta grupper som till exempel nomadfolket Kuchis. Varje dag ser jag fram emot att möta kollegernas leenden. De ger mig dagligen ett nytt perspektiv på utveckling.
Malohat blir lätt känslosam när hon engagerat pratar om arbetet och arbetskamraterna.
Landet på andra sidan floden
Vägen till att arbeta i Afghanistan började när hon var barn i Khorog i östra Tadzjikistan vid gränsfloden Panj som skiljer hemprovinsen Gorno-Badakshan från den mycket fattiga och avlägsna afghanska provinsen Badakshan i nordost.
Malohat har sedan barndomen lyssnat på afghansk musik och hörde tidigt pappans berättelser om landet och kulturen från den tid han arbetade i Afghanistan.
Men det var Malohats och brödernas rädsla för människorna på andra sidan gränsfloden som ledde dit hon är idag.
– Jag och mina bröder åkte med pappa i bilen längs floden. När vi såg afghaner som gick på stigarna på andra sidan floden blev vi rädda att ”de farliga afghanerna” skulle se oss och gömde oss i baksätet.
När de kom hem hade pappan ett allvarligt samtal med barnen om människorna på andra sidan floden och om respekt för fattiga människor som man skall ställa upp för.
– Pappa förklarade att man inte skall prata illa om fattiga människor och sa att den enda skillnaden mellan oss och dem är att vi är privilegierade. Vi har allt och de har ingenting. Inga skolor, sjukvård eller ordentliga kläder. Min far planterade ett frö i mig. Efter det fanns barnen på andra sidan floden i mitt medvetande och det blev en livsuppgift att hjälpa dem, berättar Malohat.
Lika men väldigt olika
Trots intresset och känslan är det inte alltid lätt med det nya i Afghanistan.
– Det är svårt när man kommer från ett land som har en likartad, men väldigt annorlunda kultur och ett språk som är likadant som ett av de afghanska. Vi har inte de sociala barriärer därhemma där jag som kvinna kan göra det jag vill. Här i Afghanistan måste en kvinna oftast ha sällskap av en man när hon är utomhus.
Engagemanget och arbetet har ett pris.
– Jag kan inte gå ut på stan på samma sätt som där hemma.
Ibland är det förhöjd säkerhetsrisk och då får den utländska personalen inte gå ut alls efter jobbet. Om säkerhetsrisken för utlänningar är mycket hög kan de istället arbeta hemifrån.
– Jag stannade hemma en dag tidigare i år på grund av säkerheten, berättar Malohat.
När vi träffas i trädgården utanför personalbostäderna inne i Kabul är det utegångsförbud från klockan 18.00 efter ett misslyckat kidnappningsförsök mot en utlänning som arbetar för en annan biståndsorganisation i Kabul.
Fritid med begränsningar
– Visst måste jag begränsa mitt liv, men att arbeta för en organisation som gör skillnad för så många människor gör att det är värt det. Det är tillfredställande och en väldigt bra erfarenhet, men att inte ha ett socialt liv utanför vårt bostadskomplex och inte kunna röra sig fritt är påfrestande. SAK har inte haft några kidnappningsfall, men för att var på den säkra sidan är vi utlänningar väldigt lite ute på stan. Jag kan åka och handla med en afghansk chaufför, men går inte på fester på privata hotell. Däremot kan jag bjuda hem mina afghanska och utländska vänner.
Bostadsområdet där de bor består av ett antal fastigheter med lägenheter och rum för medarbetare med kortare boende. Inom det lilla muromgärdade området finns gräsmattor och lite trädgårdsmöbler för de boende.
– Det är ett bra team. Som en familj. Vi planerar aktiviteter som ett musikrum där vi skall spela afghanska instrument och ett filmrum och vi tänker arrangera någon sorts nationella dagar eftersom vi är så många olika nationaliteter som arbetar här.
Det finns redan en gemensam kurs i dari, ett av de officiella språken i Afghanistan, och förutom det dagliga umgänget inom området har de brunch i form av knytkalas en gång i veckan.
Utlänning i Afghanistan
Malohat försöker klä sig som lokalbefolkningen, men folk ser ändå att hon är utlänning.
– Det finns en negativ attityd bland många afghaner mot amerikaner och pakistanier, men om de får klart för sig att man är tadjik eller svensk så blir de väldigt positiva istället.
På grund av säkerhetssituationen får inte släktingar komma på besök från utlandet, vilket är ett problem eftersom Malohat har en 13 årig dotter hemma i Tadzjikistan.
– Vi har en stor familj så hon är väl omhändertagen och jag träffar henne på mina ledigheter. Vi arbetar två månader i taget och är lediga i två veckor däremellan.
Att familjen inte får komma på besök sätter fart på deras fantasi.
– De föreställde sig en massa dåliga saker och omständigheter och blev väldigt förvånade när jag visade bilder på hur det är. Jag önskar att åtminstone någon släkting kunde komma hit och se att vi har drägliga förhållanden och är skyddade och säkra. Det här är inte Syrien.
Innan Malohat började arbeta i Afghanistan hade hon själv en väldigt negativ uppfattning om landet. Den förbyttes efter att hon 2005 arbetade för Agha Khan Foundation i Badakshanprovinsen och i Kabul. Hon återkom 2012 och arbetade som världsbanksrådgivare på ministeriet för landbygdsutveckling och rehabilitering.
– Jag har insett hur mycket Afghanistan har att ge och känner mig inte som en främling. Våra kulturer är så snarlika. Folk har lidit så mycket, men de har goda hjärtan. De fortsätter och tror på en framtid för sina barn. Bakom allt våld i landet så bryr sig folk om varandra på det lokala planet. Vi borde vara goodwill-ambassadörer för landet.
Malohat säger att hon har två plus som ger respekt bland de afghanska kollegerna i Kabul.
– De har respekt för utlänningar och kvinnor. Det ger mig dubbel respekt. De bryr sig och är omtänksamma. Det är också en del av kulturen att behandla gäster väl. När jag var sjuk en dag ringde en manlig afghansk kollega och frågade hur det var. Sen körde han mig till en läkare.
Malohat påpekar att SAK är en unik biståndsorganisation eftersom det inte finns någon annan organisation som arbetar i lika många provinser i Afghanistan. 15 stycken.
– Människorna litar på oss. Vi måste lära andra organisationer hur man gör för att nå ut och bistå de som har störst behov. Vi är neutrala och icke-politiska och tror på humanitet och mänskliga rättigheter.
Här tycker dock Malohat att SAK är dåliga på en punkt.
– Vi är för anspråkslösa med att berätta om vårt arbete. Organisationen måste bli mera frispråkig och lära andra organisationer hur man gör.