När musiken tystnar eller går i exil

”Jag hoppas att helgen varit bra!”

Orden mötte mig när jag öppnade mejlboxen en måndag morgon. Jag hade haft en underbar helg, sjungit hela lördagen med min kör och vi hade fest med mat och dryck. Roligt, varmt, mättande. Men vad skulle jag svara tillbaka? Mejlet kom från en kollega i Afghanistan. Det är så svårt att föreställa sig hur de har det nu.

Jag berättade om min helg, om musiken, och skrev att jag hoppades att hans helg varit bra men att jag antog att det var sämre förutsättningar för det.

Så var det. Han kände sig instängd i sitt hem, som i ett fängelse, och han plockade upp musiktråden. Förut kunde de lyssna på musik utomhus eller i lokaler, men det kan de inte göra längre.

Talibanerna har inte officiellt förbjudit musik, men de har agerat och uttalat sig på sådana sätt att musiken ändå håller på att tystna i Afghanistan.

I årets första krönika skrev jag att det var svårare än någonsin att hitta positiva nyheter från Afghanistan. I denna årets sista har läget blivit ännu värre, och det finns mycket som är mer alarmerande än den tystade musiken: den redan närvarande svälten, friheter som inskränks, en diktatorisk regim som tagit makten med våld. En risk för statskollaps när landet isoleras och står inför en humanitär katastrof.

Jag ville ändå ta avstamp i musiken, för att den symboliserar så mycket. Frihet, glädje, skönhet. Och: Den afghanska musiken kan överleva i exil, eftersom många musiker lämnat landet, men vad händer med musiken inne i landet?

DET PÅGÅR EN EVAKUERING av stora mått av utbildade afghaner, och inte minst kvinnor. Jurister, journalister, människorättsaktivister, anställda vid ambassader och biståndsorganisationer flygs ut. Det är lätt att förstå att man vill lämna Afghanistan nu, men denna ”brain drain” gör förutsättningarna för något slags positiv utveckling ännu sämre.

En liten positiv nyhet trots allt är att SAK lyckades få tillstånd att öppna sina skolor för flickor från sjuan till tolvan igen. Det finns en gnista av hopp i det. Men det bästa jag kan avsluta med, det som gör det så oerhört meningsfullt
att vara en del av SAK, är att SAK inte lämnar. Våra anställda fortsätter vårda och utbilda och håller igång verksamheten.

Från ideella medlemmar upp till ledningen pågår nu febril aktivitet för att Afghanistan ska fortsätta uppmärksammas.

På det individuella planet fortsätter vi att önska varandra trevlig helg.