Afghanistan på rätt eller fel väg?
När man varit borta ett tag från Afghanistan, om så bara för en kort tid, uppstår behovet att försöka få koll på läget. Vart är det här landet egentligen på väg? Och efter att ha analyserat fram och tillbaka ett tag blir slutsatsen att det just nu står och väger. Men om du frågar mig om ett par månader så ska nog bilden ha klarnat.
Talibanerna har inlett sin våroffensiv. Det pågår strider på många ställen i landet, men inget har inträffat som rubbar maktbalansen. Inga provinser eller provinshuvudstäder har intagis av talibanerna, tvärtom påstår regeringssidan att de pressar på. I Kabul genomfördes ett riktigt otäckt bombdåd medan jag befann mig i Sverige. Många döda och hundratals skadade. Det var en uppvisning av slaget: Vi har kraften och styrkan, och kan slå till när vi vill.
Men sedan dess har lugnet åter lagt sig i Kabul. Jag kan faktiskt inte ens minnas när det var senast jag hörde en smäll.
Det här är förstås ett bekymmer för talibanerna. Det var väl i år det stora genombrottet skulle ske? En allt mer självsäker väpnad opposition mot en en allt svagare och illa omtyckt regering, som inte längre har uppbackning från stora NATO-styrkor. Vad sker med talibanerna om de inte når framgång. Hur länge kan de fortsätta med år efter år av tröstlös krigföring som inte leder någonvart. Men kanske händer plötsligt något som helt förändrar läget, en spektakulär militär framgång av något slag. Som sagt, om ett par månader så borde det ha klarnat.
Det skulle bli fredsförhandlingar i Pakistan. Men talibanerna vägrade att komma till förhandlingsbordet. Men nu säger uppgifter i media att det trots allt finns en delegation från talibanrörelsen på plats. Kanske inte precis vid förhandlingsbordet, men någonstans i närheten. Men vilka är de och vilka representerar de? Talibanerna är ju inte en helt enig rörelse. Inom de närmaste månaderna borde det stå klart om det blir några fredsförhandlingar eller inte.
Dagens tidning berättar att arbetslösheten är uppe i över 40 procent. Nu kan man förstås fråga sig vad den siffran betyder i ett land där ingen riktigt vet hur hur många invånare det finns, och således ingen vet hur många som ska räknas till den arbetsföra befolkningen, och där få har ett formellt arbete men alla ändå måste hitta ett sätt att försörja sig på. Men den alarmerande arbetslöshetssiffran visar att dödläget i ekonomin består, något som många uppfattar som Afghanistans verkligt stora bekymmer.
En kollega berättade i dag att det är flera på SAKs kontor som är på väg att skaffa sig lägenheter i Turkiet. Inte för att de är på väg att flytta, utan för att ha ett alternativ om utvecklingen fortsätter åt fel håll. I Turkiet fungerar det nämligen så att om man köper en lägenhet eller ett hus för en viss summa pengar så följer ett uppehållstillstånd med på köpet. Den som har möjlighet att skaffa sig en reservutgång ut ur Afghanistan gör förstås det. Fullt logiskt. Så skulle du eller jag också göra om vi kände att det fanns en fara för att det svenska samhället helt skulle kollapsa.
Tonläget i den politiska debatten blir allt mer oförsonligt. Kritiken mot regeringen blir allt hårdare. Regeringen är mer oförsonlig i tonen mot talibanerna. Tålamodet är slut, talibaner som suttit lång tid i dödscell ska nu avrättas, sägs det. Alla skyller och skäller på Pakistan, vilket det förstås finns viss anledning att göra eftersom det bakom talibaner och andra terrorrörelser alltid funnits pakistansk uppbackning. Men nu känns det som allt ont som sker skylls på det västra grannlandet; ett enkelt sätt att skyla över de egna misstagen.
En anledning till det mer oförsonliga tonläget är upprördheten över bombdådet i Kabul. Efter år av krig och konflikt är afghanerna luttrade. Det går inte en dag utan att människor dör i krigshandlingar. Men så finns också händelser där människor upplever att det gått över gränsen och blir på riktigt förbannade och upprörda. Och en svag regering som vill stärka sin position passar förstås på att höja tonläget mot fienden.
En annan anledning till att tonläget höjs tror jag är att styrkorna börjar formeras inför ett eventuellt val i höst. Om det verkligen blir något val, och i så fall när, återstår att se. För att valet ska kunna bli av krävs ändrad lagstiftning och mycket, mycket annat. Regeringen säger att allt kommer att hinnas med, men färre och färre tror dem. Men inom ett par månader ska väl läget när det gäller valet ha blivit en smula klarare.
Så du får vänta ett tag på svaren. Problemet är bara det att om du om några månader frågar mig om läget i Afghanistan är risken stor att du får samma svar som i dag: Just nu står det och väger, men om du frågar mig igen om ett par månader så…