Den feministiska revolutionen i Afghanistan – så går den till

Det har hänt att feminister i Sverige kritiserat Svenska Afghanistankommittén (SAK) för att vara allt för kompromissvilligt i sin inställning till förtrycket av kvinnor. Vi borde satsa på att stödja kvinnoaktivistiska rörelser, har det sagts.

Men om något har visat sig svårt i Afghanistan så är det att uppifrån och utifrån förändra de samhällsstrukturer som gör kvinnor i detta land till andra klassens medborgare.

På 1920-talet gjorde kung Amanullah ett försök att radikalt förändra familjelagstiftningen, och på så sätt stärka kvinnors ställning. Det väckte sensation när hans hustru, drottning Soraya, uppträdde utan slöja. Men så blev han också avsatt, och mer konservativa krafter tog över makten.

Sovjetunionen gjorde under sin invasion ett och annat för att förändra kvinnors situation till det bättre. Men att försöka övertyga afghanerna i det positiva med kvinnliga ingenjörer och busschaufförer samtidigt som man tar död på hundratusentals, kanske mer än miljonen, människor är inte ett vinnande koncept. Det blev ett bakslag som ledde fram till talibanernas regim, det mest kvinnofientliga styre som världen skådat i den moderna historien.

De senaste åren har biståndsgivarna tryckt på för att kvinnor ska få ökade rättigheter – såväl utländska regeringar som biståndsorganisationer har arbetat för förändring. Bland annat har det resulterat i att det afghanska parlamentet har infört en kvot på minst 25 procent kvinnor. Därmed har Afghanistan med sina 28 procent en större andel kvinnor i sitt parlamentet än världsgenomsnittet på 21 procent, och en högre andel än i den amerikanska kongressen.

Man kan alltid hoppas att den sortens reformer som genomförts delvis efter påtryckningar utifrån blir hållbara. Men det ska man inte vara säker på. Det finns tecken på att även denna uppifrån-styrda kvinnofrigörelse drabbas av bakslag.

I den omfattande opinionsundersökningen ”A Survey of the Afghan People”, ställs frågan om man tycker att politiska uppdrag ska fördelas jämlikt mellan kvinnor och män, eller om det är i huvudsak män som ska ha makt i politiken. För tio år sedan var det en klar majoritet som stod upp för jämställdhet bland politiska beslutsfattare, men sedan dess har andelen som anser att politiskt beslutsfattande i huvudsak är en syssla för män ökat, så att det nu väger jämt mellan de afghaner som tror på jämlikhet inom politiken och de som anser att politiskt beslutsfattande ska vara männens område. Så finns förstås den lilla radikala gruppen på 13 procent som anser att politiska uppdrag i huvudsak ska vara vikta för kvinnor.

Samma undersökning visar att det är stadigt färre som anser att kvinnor ska ha tillåtelse att arbeta utanför hemmet. Och ska kvinnor nödvändigtvis arbeta ska det vara på skolor, sjukhus eller kontor inom offentlig sektor, men inte på privata företag eller inom ideella organisationer.

Om det nu är så svårt att genomföra en uppifrån styrd feministisk omvälvning i Afghanistan, vad gör man då för att åstadkomma en förändring som håller över tiden? Fråga mig. Jag vet, för jag har sett det.

SAKs kontor i Taloqan, uppe i norr, ansvarar för utbildning av över 10 000 elever i byskolor. Byborna själva svarar för att det finns skollokaler, som är av det enklare slaget. SAK står för skolböcker, lärarlöner, fortbildning av lärarna och administrationen av skolorna. Lärare har man hittat i byarna. Man har fått använda de personer som funnits att tillgå; oftast män som själva inte har mycket till utbildning. Ofta mullor.

Nu är ersätts de lågutbildade männen av utbildade lärare. Och då blir det kvinnor. Nära 60 procent av lärarna i byskolorna är nu kvinnor. Och vilka kvinnor! Unga, kompetenta och supermotiverade. Det är kvinnor som fått chansen att ta sig ut ur instängdheten i hemmet, och tagit den chansen till hundra procent. Kom ihåg att det handlar om byar där analfabetismen bland kvinnor för inte alls så länge sedan var i det närmaste total.

Årskull efter årskull av barn i de här byarna får inpräntat att det är unga kvinnor som står för kunskap, kompetens och auktoritet. Det kommer förstås att påverka barnen, och i förlängningen hela bysamhället.

På besök i en av skolorna sticker jag in huvudet i en åttondeklass för flickor. Och det blir som vanligt när jag som utländsk man med en kamera visar mig; genom klassrummet går som en elektrisk stöt när tjejerna kastar sig undan för att göra sig så osynliga det bara går, trots att de är övertäckta så att inte mer än ögonen är synliga.

Men i klassrummet intill står Obidah, 24 år och lärare. Hon viker inte undan med blicken för en utländsk man och har inget emot att bli fotograferad (så länge inte bilderna hamnar i afghanska tidningar eller på afghanska webbsidor).

Man undrar vad tjejerna i åttan tänker när de ser hur Obidah uppträder. Skrämmer hon, eller är hon ett ideal? Opåverkad kan ingen vara. Tjejerna i första klass har ingen anledning att fundera. De unga kvinnliga lärarna har varit deras vardag från allra första dagen i skolan, det är det den enda verklighet de känner till. Och vad rör sig inne i killarnas huvud? Är de förskräckta över den snygga och orädda Obidah, eller är de hemligt kära hela bunten?

På en annan skola möter jag en kvinnlig rektor, bara 21 år gammal. När den manlige ordföranden i Hem & Skola-föreningen kommer till skolan så sätter hon sig visserligen en bit bakom, men hon deltar i samtalet och hon är en makthavare i byn. Vilket skulle varit helt otänkbart ganska nyligen.

Så ser den ut, den feministiska afghanska revolutionen. Inte så revolutionär, och inte uttalad feministiskt heller. Men med större förutsättningar att bli hållbar än många av de förändringar ”uppifrån” som prövats genom historien.