Över en natt var allt förändrat
Kabulborna vaknade till en ny verklighet där talibanerna hade tagit över staden och därmed också makten i hela landet.
Det är svårt att föreställa sig hur det känns, när allt som varit normalt och vardag plötsligt ryckts undan. När marken gungar under fötterna.
Kriget är över, som det ser ut nu. Frontlinjerna är borta. Elever i SAKs skolor vittnar om lättnad över att kunna gå till skolan utan att behöva vara rädda för att hamna mitt i en skottväxling. Men för många innebär talibanernas maktövertagande ren skräck. Vi har varit i kontakt med flera utbildade yrkeskvinnor som berättar hur rädda de är och hur de ser 20 års framsteg raseras.
Det kändes tungt att börja jobba efter semestern, måndagen efter att Kabul fallit. Jag tänkte på alla förhoppningsfulla kvinnor som porträtterats i Afghanistan-nytt under mitt redaktörskap. Läraren Kamila, unga Farzana som var första flicka i byn att gå klart skolan, de kvinnliga studenterna i Kabul och de unga kvinnorna i byarna som drömde om ett friare liv, tioåriga Nadia med det härliga leendet som lärde sig teckenspråk. Barnmorskor, ortopeder, fysioterapeuter. Hur blir deras liv nu?
Jag tänkte på mina afghanska kolleger, både kvinnor och män. Hur hade de det nu? Vad kände de? Det var som att allt stod stilla, fruset,ter en chockvåg, och så började allt röra sig igen. Jag fick kontakt med kolleger, via mejl, som om allt var som vanligt fast inget var som vanligt. En kvinnlig kollega skrev: Vi försöker komma över att allt plötsligt förändrats i våra liv. Men detta är verkligheten. Vi kan inte förändra den.
Mina afghanska kommunikationskolleger tog fram kameran och for iväg för att rapportera om hur SAKs verksamhet fortsatte. Plötsligt hade jag fantastiska bilder i min inkorg på glada flickor som återvänt till skolan.
När mina afghanska kolleger kan fortsätta arbeta, mejla, skriva, fotografera, svara snabbt på mina frågor, när våra lärare kavlar upp ärmarna och fortsätter undervisa pojkar och flickor, när vår sjukvårdspersonal kämpar vidare trots brist på mediciner och finansiering – då är det inte läge att sitta här i Sverige med tungt hjärta. Tvärtom. Nu gäller det.
EVA KELLSTRÖM FROSTE