De som skickas tillbaka

Vi hade i alla fall Sundsvall

– De två år som vi var tillsammans i Sundsvall var vårt liv. Vi hade ett rum och var tillsammans och sedan föddes min son. Sedan hade vi ingenting. Innan hade vi inte heller någonting. Men vi hade i alla fall Sundsvall. Rahmin är i 40-årsåldern och har separerats från sin fru och sitt barn som lever gömda i Sverige.

Han kom till Sverige första gången 2003, den 16 januari. Pappan hade gjort affärer med mäktiga män. Någonting hade gått snett och faderns död räckte inte för att göra upp räkenskaperna. Rahmin arbetade, lärde sig svenska och ansträngde sig för att bli en del av det nya samhället. Men november 2009 sändes han tillbaka till Kabul.

Som så många andra flydde han igen. En månad efter avvisningen anlände han till Iran. Livet där var tufft, men han mötte någon som förgyllde det. När Rahmin återigen flydde var det för kärlekens skull.
– Hennes familj accepterade inte vårt giftermål. De ville att hon skulle gifta sig med en kusin istället. Det var därför vi stack.

Återigen gick resan norrut. Det var Rahmins förslag.
– Jag hade varit sex-sju år i Sverige, jag kunde språket, jag hade vänner. Jag tänkte att den här gången kanske de inte skickar tillbaka mig.
De anlände den 1 september 2010. En jurist hade bedömt att de skulle beviljas asyl. Men beskedet från Migrationsverket var avslag.
– De har inte accepterat min historia. De kallar det så, ”historia”, för att de säger att det inte är på riktigt.

Hustrun hade fött en son men pojken ansågs vara för ung för att ha anknytning till Sverige. Make, hustru och barn skulle gemensamt sändas tillbaka till Afghanistan.

Familjen flyttade till Stockholm och gick under jorden. Rahmin körde taxi.
– De tog mig i en poliskontroll. Mitt personnummer fungerade inte, säger han.

Efter några veckor i förvar skickades Rahmin till Kabul. Hustrun och sonen lever fortfarande gömda. Rahmin vet inte var de är eller hur de har det.

Detta är mitt sista hopp

Yasser var 16 när han anlände till Sverige. I dag är han 20 och har varit några månader i Kabul efter att ha skickats tillbaka. Han flydde, tillsammans med sin familj, inom landet innan han flydde dess gränser.

– Vi bodde i Wardak när min pappa fick problem med min farbror, säger han. De bråkade om land. Det kom som en överraskning, jag visste inte att min farbror ville oss illa. Jag har blivit hotad så många gånger. En gång blev jag attackerad, här i Kabul, det var då min familj sa åt mig att fly.

Nu är Yasser tillbaka. Istället är resten av familjen försvunnen.
– Jag vet inte var de bor. Sista gången jag talade med dem bodde jag i Sverige. Men jag vet att de inte är i Afghanistan.

Han försöker söka efter dem på internet.
– Jag kommer att fortsätta leta. Det kommer att bli den bästa dagen i mitt liv, när jag hittar min familj. Yasser sover på ett golv på ett gym i stadsdelen Kote Sangi. Han träffade en anställd av en slump och blev erbjuden tak över huvudet av ren medmänsklighet. Hittills har han överlevt på pengar som vänner från Sverige skickat.

– Jag känner några lärare i Sverige, de var goda vänner till mig. De har skickat pengar till mig två gånger. De har verkligen hjälp mig. Jag kommer aldrig glömma deras godhet så länge jag lever, säger Yasser. Samma vänner försöker nu ordna en anställning åt honom som diskare i Göteborg. Då skulle Yasser kunna arbetskraftsinvandra. Men processen går långsamt och den unge mannen vet att han inte kan sova på gymmets golv för alltid. De väntar på besked från Migrationsverket.
– Detta är mitt sista hopp. Annars vet jag inte vad som ska hända härnäst, säger Yasser.

Yasser säger att han helst vill bo i Stenungsund. Han har bott där tidigare och har goda minnen därifrån.
– Var jag än bodde i Sverige var människorna väldigt snälla. Regeringen betalade för barnens utbildning. Jag ville vara en del av det folket.

Text: Ivar Andersen | Foto: Christoffer Hjalmarsson

Artikeln kommer från Afghanistan-nytt #4 2015

---

Afghanistan-nytt är Svenska Afghanistankommitténs medlemstidning, som skickas ut till våra medlemmar och månadsgivare.