Covid-19 drabbar Afghanistan hårt

Coronaviruset är en pågående och global pandemi som drabbat väldigt många människor runt om i världen och vi vet inte riktigt när den kommer ta slut. Först när pandemin slog till i Sverige och drabbade mig och andra genom att vi tvingades arbeta hemifrån för att förebygga smittspridningen kändes det på riktigt.

Jag har inte känt mig särskilt orolig för pandemin då jag inte tillhörde någon av riskgrupperna men jag har varit medveten om riskerna och följt restriktionerna. Men jag har också känt mig trygg i att jag skulle få hjälp av sjukvården i Sverige om det var nödvändigt. Samtidigt vet jag att väldigt många människor saknar tillgång till sjukvård i andra delar av världen.

Jag har följt utvecklingen av coronapandemin i Afghanistan genom sociala medier men också genom privata kontakter med familj och släkt. I början beskrevs och uppfattades viruset som ”en påhittad sjukdom utifrån och extern propaganda” och någon imam i Herat i västra Afghanistan predikade att pandemin inte var något att vara rädd för och att det inte var något ont mot muslimer.

Det spreds olika rykten och desinformation kring pandemin i landet fastän regeringen kom med allvarliga rekommendationer att ta pandemin på allvar och följa restriktioner kring social distansering och karantän. Den här pandemin slår hårt mot oss, det vet jag, men det slår ännu hårdare mot dem som har det ännu svårare som t.ex. i Afghanistan. 

De senaste tre veckorna har jag i mitt Facebook-flöde läst om ovanligt många dödsannonser från Afghanistan skrivna som ”orsakad av medföljande sjukdom”. Jag är nästan säker på att de flesta är orsakade av corona men folk vill inte skriva corona som orsak av olika anledningar.

Dels för att folk är rädda att ingen kommer att delta på begravningen (vilket vanligtvis är en stor ceremoni med hundratals människor) och visar återigen på svårighet med social distansering men jag misstänker att folk av någon anledning skäms att erkänna att ens nära dött i coronapandemin.

Samtidigt är det många som varit öppna med att lägga upp bilder på sig i sociala medier när de blivit smittade och bett folk att be för dem så att de blir friska. Vissa har gått så långt att de skrivit om pandemins dödsoffer som ”corona-martyrer”.  

Allt det här har känts på distans och något som händer långt bort på andra sidan klotet fram till nu när det drabbat också mina släktingar och min egen mamma, och plötsligt känns corona mycket närmare och allvarligare. Jag har pratat med flera av mina släktingar som är mycket oroliga och stressade över viruset och dess konsekvenser.

Några av mina äldre släktingar har dött på grund av corona och jag är orolig för min mamma som ändå känner sig bättre nu men jag kan dessvärre inte göra så mycket från Sverige förutom att trösta och be för henne. Om det värsta skulle hända vet jag ej om jag skulle kunna resa dit under omständigheterna.

Pandemin sprider sig fort i Afghanistan och har drabbat väldigt många människor och det är skrämmande hur fort det går. Den officiella siffran över smittade är mer än 25 000 och närmare 500 döda men mörkertalet och de oregistrerade fallen sträcker sig långt över det. De flesta som dör på sjukhusen sägs vara på grund av avsaknad av syreapparat.

Afghanistan med utbredd fattigdom och mycket svaga vårdinstanser, otillgänglig kapacitet och kompetens gällande corona är hårt drabbat och kommer att drabbas ännu hårdare med många utmaningar framöver. Lågt förtroende för myndigheter, låg riskmedvetenhet och otillräckliga vårdresurser gör att folk i desperation provar alla möjliga otestade hemgjorda mediciner och andra traditionella metoder från alternativmedicin för att bli botade.

Nu när pandemin har drabbat hela landet ser jag oro och stress bland befolkningen som inte fanns för en månad sen. Jag hoppas och tror att min mamma kommer att klara sig och bli bättre men jag är orolig för Afghanistans befolkning. 

Enayat föreningshandläggare SAK

Om du vill ge en gåva med ditt betalkort går det bra här.