Hur känns det att åka till jobbet efter ett dygn med tre bombattentat och skottlossning hela natten?

I Kabul har det varit en kväll och natt med flera attacker. Många helt oskyldiga människor har mist livet och oron är stor bland SAKs anställda.

Sent på eftermiddagen exploderade två bomber vid ingången till försvarsdepartementet. Omkring 35 människor omkom, däribland några högt uppsatta poliser och militärer, men också helt oskyldiga förbipasserande.

Under natten skedde en attack mot, eller i närheten av, den internationella biståndsorganisationen CAREs kontor. Attacken startade med ett sprängdåd som hördes över stor del av staden. Därefter stormade beväpnade män in på området. Skottlossning pågick sedan långt in på förmiddagen. Enligt uppgifter från den afghanska polisen var de enda dödsoffren i den attacken angriparna själva. Men sex personer uppges vara skadade.

CAREs kontor är beläget ganska nära den plats där de drygt tio utlänningarna som arbetar för SAK har sin bostad. Där spred sig förstås oron, och eftersom dessutom vägarna i centrum var blockerade beslutade säkerhetschefen att alla skulle stanna hemma från arbetet. SAKs kontor ligger i ett industriområde en bit utanför centrala Kabul.

Men de flesta av SAKs afghanska anställda satt då redan i personalbussarna på väg till arbetet.

-Min mamma ringde och frågade hur jag kunde vara så dum att jag åkte till arbetet, säger Humaira Ghani, biträdande kommunikationschef på SAK i Kabul.

-Alla möjliga har ringt och kollat att allt är bra med mig; en kusin, min farbror i Mazar och många fler, berättar hon.

När detta skrivs så befinner sig de afghanska anställda på kontoret, utan att veta helt säkert när de kan åka hem. Eftersom vägarna in till centrum har blockerats av polis och militär.

– När situationen är så här är det vissa som inte kommer till arbetet och när man väl är här kan det vara svårt att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter. Alla är oroliga. Själv kunde jag inte sova i natt efter att ha hört explosionen, säger Humaira Ghani.

-Snart väntar en lång ledighet när vi ska fira Eid al-Adha. Det är en tid när man förväntas gå runt och hälsa på sina släktingar. Men jag undrar hur det bli i år. Människor vågar inte gå ut.

Björn Lindh