Att älska sitt land men ändå lämna det

Att vara någon eller att vara ingen. Att ha en plats i tillvaron och att förlora den helt. Att älska sitt land men ändå känna sig tvingad att lämna det.

Migration har varit en överlevnadsstrategi i Afghanistan sedan 1970-talet. Fattigdom, krig, förtryck, förföljelse. Orsakerna varierar, så även nu. Migrationen är alltså inte ett nytt fenomen, men antalet som lämnar landet har ökat sedan 2021. Afghaner är nu den tredje största gruppen på flykt från sitt land i världen.

Till den gruppen hör också ett stort antal välutbildade. Efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021 inleddes en så kallad brain drain i så stor skala att vissa bedömare anser att kompetensförlusten för Afghanistan är irreparabel. USA evakuerade 124 000 afghaner enbart i augusti det året.

Olika vägar

I det här numret beskriver vi vad som händer när så många utbildade lämnar ett land, och vi har intervjuat några afghaner som valt – eller känt sig tvingade att välja – olika vägar.

Kvinnor och flickor berövas sin framtid i talibanernas Afghanistan, men många män känner också hopplöshet. Det finns föräldrar som stannar kvar för jobbets skull men som skickar sina ungdomar utomlands. I takt med att restriktionerna ökar börjar även de som velat stanna vackla.

Gynekologen Najmussama Shefajo tänkte först stanna i Afghanistan, hon vet hur livsviktig hon är för alla de kvinnor som får vård på det sjukhus hon driver. Men ju mer restriktionerna mot kvinnor har skärpts, desto mer känner hon att hon måste överge inte bara kvinnorna utan också sin egen plats i tillvaron, offra allt det för sina döttrars skull.

Mångas dilemma

Hennes dilemma är många afghaners dilemma. Men alla har inte ett val. Och det går ju inte att tömma ett helt land. Det finns trots allt också många som stannar kvar, både frivilligt och ofrivilligt.

En av dem är Abusaied Khalid. Trots ofriheten i dagens Afghanistan tror han ändå att hans liv i Kabul är bättre än det han skulle kunna få som emigrant. Han känner också ett ansvar, och han tror på de unga afghanernas kapacitet att göra sitt land bättre – om de får chansen.

De kvinnor och män som stannar kvar fortsätter spela en viktig roll för sina nära, i sina yrkesroller och för landet. De bildar en skör bro in i framtiden.