Missad möjlighet att inkludera kvinnor i fredssamtalen

Ejman levde inte upp till förväntningarna om att garantera afghanska kvinnor ett meningsfullt deltagande i förberedelserna för inkluderande fredssamtal.  Hittills har de afghanska kvinnorna varit underrepresenterade i alla viktiga fredsrelaterade möten och organ. Viktigt att notera är att även om kvinnor representeras i alla steg i fredsprocessen, och även om man försöker samla in kvinnors åsikter, är detta i sig inte tillräckligt för att garantera att man inte gör några kompromisser gällande kvinnors rättigheter i ett framtida fredsavtal.

Ojämn representation

Ejman lyckades inte leva upp till någon av förväntningarna. Den säkerställde inte att kvinnor skulle vara meningsfullt representerade i en framtida fredsprocess, att regeringen skulle rådgöra med dem eller att den skulle  säkerställa att inga kompromisser skulle göras gällande deras rättigheter samt att deras intressen skulle tas i beaktande. Det rapporterades att sammanlagt 3 000 kvinnor deltog i sammankomsten, vilket innebär att de 700 representanterna från provinserna endast utgjorde en begränsad del av deltagarna. En ejma-deltagare från Kunar samt ytterligare en deltagare, som inte ville att hennes hemprovins skulle nämnas, berättade för AAN att kvinnorna som deltog i ejman ”är samma kvinnor som alltid närvarar på möten. Det borde även finnas andra kvinnor från avlägsna områden och distrikt. Kvinnor från avlägsna områden har också rätt att delta i den här typen av sammankomster”.

Övervikten av välutbildade kvinnor från städerna på mötet återspeglas även i det faktum att de viktigaste initiativen i uppföljningen av ejman till stor del verkade fokusera på kampanjer i sociala medier, såsom #AfghanWomenWillNotGoBack och #MyRedLine.

Trots begränsat deltagande  och få konkreta resultat fanns det fortfarande hopp, till och med bland de deltagare som var kritiska till huruvida ejman skulle kunna ha en positiv effekt.

Inga åtgärder trots ställda krav

Före ejman hade kvinnliga deltagare meddelat att om regeringen inte gav dem en betydelsefull plats vid förhandlingsbordet skulle de själva ta kontakt med talibanerna. Afghanska kvinnor har även tidigare haft direkta kontakter med representanter från talibanerna. Uppmaningar till att inleda separata möten mellan kvinnor, civilsamhällsaktivister och talibanerna har fortsatt sedan ejman. Andra aktivister fortsatte överläggningar om fredsprocessen i andra forum, exempelvis vid konferensen National Civil Society and Media Conference on Peace Negotiations, som hölls den 2 april.

Samtidigt har de kvinnliga aktivisternas PR-offensiv tvingat ett antal olika aktörer att reagera på deras krav och den har även påverkat afghansk och amerikansk kommunikation, dock inte till den grad att det har resulterat i några konkreta åtgärder.

Kvinnornas fredsmöte blev inte det två dagar långa landsomfattande samråd som var tanken. I stället blev det en mycket mer ambivalent sammankomst. Trots detta utgjorde det ett tillfälle för välutbildade och organiserade kvinnor att genom sin representation betona vikten av kvinnors deltagande i fredsprocessen och i fredssamtal. Det huvudsakliga budskapet – att fred med talibanerna inte bör äga rum på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter – återspeglades i alla anföranden samt i slutförklaringen, men inte så mycket mer.

Kvinnor på landsbygden betalar högsta priset

Ejman var inte helt och hållet representativ med tanke på den uppenbara övervikten av välutbildade kvinnor från städerna. Dessa utgör såklart en viktig del av de afghanska kvinnorna och samhället som helhet. Men kvinnor från landsbygden och avlägsna områden kan ha helt andra erfarenheter och problem än de städernas kvinnor har och hittills har dessa inte uttryckts i något nationellt samråd. Frågor som kan komma upp i ett bredare samråd är den utbredda fattigdom som finns på landsbygden samt bristen på tillgång, eller säker tillgång, till tjänster, särskilt för kvinnor, som en rättighetsfråga.

Kvinnor på landsbygden drabbas oproportionerligt när tillgång till hälsovård, utbildning och andra tjänster minskar på grund av konflikten. Sammankomsten kändes som en missad möjlighet med tanke på potentialen för diskussion och debatt. Trots att en av arrangörerna var ett välkänt icke statligt paraplyorgan (Afghan Women Network), satte de statliga institutionerna agendan, valde ut de flesta talarna och deltagarna samt dominerade mötet. Ejman var helt klart koreograferad och den förkortades.

Detta lämnade inte utrymme för spontanitet och många deltagare föreföll oinspirerade och hade till synes tappat lusten att diskutera. Regeringens rädsla för oliktänkande, även om det endast gäller detaljer, var uppenbar. Ejmans styrning uppifrån verkar återspegla en bredare statlig strategi för att försöka kontrollera offentliga röster. Enighet hade förklarats redan i förväg. Det fanns ingen plats för diskussion om potentiella ”röda linjer” och var det kan finnas utrymme för kompromisser i eventuella framtida förhandlingar mellan den afghanska regeringen och talibanerna (eller kvinnliga representanter och talibanerna).

Kvinnor som Roshan Tseran har en viktig poäng när de ställer frågan: ”Varför ska det alltid vara vi kvinnor som står för notan?” Även om fredsförhandlingar kräver kompromisser, behöver de inte vara ensidiga och de behöver inte ske på bekostnad av rättigheter, säkerhet och försörjning för en så stor del av befolkningen. 

TEXT: Thomas Ruttig, Afghanistan Analysts Network

Texten är förkortad av Eva Kellström Froste.
Översättning: Rikard Ehnsiö.
Originalet, ”Women and Afghan Peace Talks: Peace consensus’ gathering left Afghan women without reassurance” finns på www.afghanistananalysts.org.