Förhandlingar med många problem och osäkra kort

Den förra förhandlingsomgången avbröts av Donald Trump, då han i september förra året plötsligt förklarade att ”de är döda, döda”. Anledningen angavs till att talibanerna hade dödat en amerikansk soldat; något som var ett osedvanligt ihåligt skäl, då sammanlagt 22 amerikanska soldater hade mist livet i Afghanistan under de nio månader som förhandlingarna pågått. Den verkliga orsaken var snarare en massiv kritik från republikanerna i kongressen mot att Trump i sin iver att få hem de amerikanska trupperna hade gått med på ett avtal som gav talibanerna avgörande fördelar på den afghanska regeringens bekostnad.

Av de ursprungliga fyra frågorna, som USA krävt enighet om i förhandlingarna – ett tillbakadragande av amerikansk trupp, en försäkran från talibanerna att inte tillåta internationella terrorister i Afghanistan, ett eldupphör och en ”intra-afghansk dialog”, som skulle inkludera den afghanska regeringen – hade bara de två första tillgodosetts, medan USA hade kapitulerat på de två sista.

Eldupphöret skulle gälla enbart för amerikansk trupp, det vill säga att talibanerna skulle få fritt fram för attacker mot den afghanska armén,
och skrivningarna om den ”intra-afghanska dialogen” var så allmänna, att det inte gick att utläsa huruvida talibanerna gått med på att förhandla med den afghanska regeringen.

Trump på besök

Redam i november meddelade Trump under ett kort besök i Afghanistan, att förhandlingarna mellan USA och talibanerna skulle återupptas, vilket sedan skedde den 7 december.

Inom den afghanska regeringen har det ända sedan förhandlingarna började 2018 funnits en misstanke att Trumps prioritet är ta hem de amerikanska soldaterna, och att han lägger mindre vikt vid vad som sedan händer i Afghanistan.

För Afghanistans president, Ashraf Ghani, är det en svår balansgång, då hans regering och inte minst den afghanska armén är helt beroende av USA. Det är uppenbart att han är missnöjd, men en alltför öppen kritik riskerar att äventyra USA:s stöd. Ghanis ställning som president är inte heller stark, främst därför att han inte lyckats med att reformera den afghanska staten och bekämpa den utbredda korruptionen och maktmissbruket, men också därför att han vann med en hårsmån i presidentvalet, där deltagandet var historiskt lågt. Enligt de officiella siffrorna röstade mindre än tio procent av de valberättigade på honom.

Trots sin svaga ställning har den afghanska regeringen skärpt tonen i sitt förhållande till USA, främst genom att hävda ståndpunkter, som inte är i överensstämmelse med dem som USA driver. Det gäller till exempel presidentvalet, som USA enligt källor i Kabul ville ställa in – sannolikt för att underlätta förhandlingarna med talibanerna – men där den afghanska regeringen beslöt att genomföra det.

Ytterligare ett exempel där politiken går isär är kravet på ett eldupphör. Den afghanska regeringen har envist hävdat att det ska gälla i en månad för samtliga stridande parter. Talibanerna å sin sida är inte alls intresserade av ett eldupphör utan har sagt att de är beredda att gå med på ”sju dagars minskning av våldet” efter att ett avtal med USA är klart. Vad denna ”minskning” betyder i praktiken har inte förklarats.

USA tycks luta mot talibanernas ”minskning av våldet” men förespråkar en längre tidsperiod. Och vad det gäller den ”intra-afghanska dialog”, som är tänkt att följa på ett eventuellt avtal mellan USA och talibanerna, pekar det mesta på att regeringen kommer att ingå i en delegation som förhandlar med talibanerna.

För talibanledningen är det också en svår balansgång. Av allt att döma finns det en majoritet inom ledningen som anser att förhandlingar med USA gagnar rörelsens långsiktiga intressen. Men deras vägran att acceptera ett totalt eldupphör beror sannolikt på att det finns åsiktsskillnader bland talibanerna.

Inom rörelsens olika fraktioner och bland dess fältkommendanter finns uppfattningar om att den enda vägen framåt är fortsatt krig, och att förhandlingar med USA och i ett andra steg med den afghanska regeringen är oacceptabla eftergifter. Ledningen vill givetvis hålla ihop rörelsen men om den blir sedd som att gå med på alltför stora kompromisser, blir risken för splittring större.

Joker i leken

Ytterligare en joker i leken är president Trump. Frågan är om hans prioritet är att uppfylla vallöftet att ta hem trupperna, eller om han inte vill bli ihågkommen som den president som ”förlorade” Afghanistan med allt vad det innebär för USA:s strategiska intressen i regionen.

I skrivande stund rapporteras att ett avtal mellan USA och talibanerna  kan komma att skrivas under i slutet av februari; att det ska föregås av en veckas ”minskning av våldet”, och sedan en ”intra-afghansk dialog”, där den afghanska regeringen finns med.  Detta ska sedan följas av ett stegvis amerikansk militärt tillbakadragande, som ska vara beroende av hur det går i de afghanska förhandlingarna, och i vilken mån talibanerna lever upp till sina löften. Den afghanska regeringen har svängt och har enligt uppgift förklarat sig nöjd med upplägget.

Men ännu är det inte klart, och som alltid är det svårt för att inte säga oklokt att försöka förutsäga vad som ska hända i Afghanistan. Inte desto mindre är det en någorlunda gissning att det finns två vägar till fred i Afghanistan. Antingen blir det någon slags maktdelning med talibanerna som del i en regering, eller så väntar talibanerna tills att USA har lämnat och kör sedan på och återupprättar sitt Islamska Emirat. 

ANDERS FÄNGE
Afghanistankännare, tidigare SAKs landchef i Afghanistan

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt