Statsskick och politik
Från monarki och demokrati till kommunism till islamisk republik
Under Kung Zahir Shah fick Afghanistan sin första demokratiska författning 1964 och genomförde relativt demokratiska val 1965 och 1969. Efter växande social oro och en svår torka avsattes kungen 1973 av sin kusin Daud. När han i sin tur avsattes i en kommunistisk militärkupp 1978 styrdes Afghanistan som en folkdemokratisk republik av Sovjetmodell, där alla partier utom det kommunistiska PDPA var förbjudna. I en ny författning 1987 återinfördes flerpartisystem, dock underordnat den kommunistkontrollerade Nationella fronten (NF). När Sovjetunionen lämnade landet kunde en författningsändring genomföras 1990. Därmed avskaffade till slut PDPA:s och NF:s maktmonopol, socialismen tonades ned och det islamiska arvet framhävdes.
När den islamistiska gerillan sedan tog över makten i Afghanistan 1992 styrdes landet av ett provisoriskt ledarråd. Efter talibanernas maktövertagande 1996 fick sharia (islamisk rätt) och hadith (profeten Muhammeds ord och föredöme) tills vidare ersätta en formell författning. De viktigaste besluten fattades av en traditionell rådsförsamling, en shura, i Kandahar ledd av talibanernas högste ledare, Amir al-Mu’minin (de rättrognas ledare), mulla Mohammad Omar
Islamisk republik
När talibanernas styre upphörde efter USA:s invasion 2001 antogs en ny författning i januari 2004. Den fastslog Afghanistan som en islamisk republik och att inga lagar får strida mot islams värderingar, samtidigt som lagarna grundas på sekulära principer, inte på sharia, och byggde på en maktdelningsprincip. Författningen stadgade att full jämställdhet skall råda mellan kvinnor och män och att kvinnor skulle garanteras rätt till utbildning.
Presidenten utsågs i allmänna val för högst två mandatperioder om vardera fem år. Med godkännande av parlamentets underhus utnämnde presidenten ministrar, justitiekansler, chef för centralbanken samt ledamöter av Högsta domstolen. Presidenten hade också befogenhet att förklara krig, införa undantagstillstånd och utlysa folkomröstningar.
En loya jirga (stora rådet) var överordnat parlamentet och kunde sammankallas om det fanns två tredjedels majoritet för det i parlamentet. En loya jirga utgjordes av parlamentets ledamöter samt ordförandena i provins- och distriktsförsamlingarna och kunde till exempel besluta om landets grundläggande säkerhet och oberoende, ändra författningen och ställa presidenten inför riksrätt.
Presidentval, misstro och sänkt framtidshopp
I oktober 2004 genomfördes presidentval, då Hamid Karzai utsågs till president. År 2009 omvaldes Karzai för ytterligare en ämbetsperiod.
Presidentvalet 2014 fick göras i två omgångar. Abdullah Abdullah fick flest röster i en första omgång i april, men inte de 50 procent av rösterna som krävdes. En andra valomgång genomfördes i juni mellan Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani, som kom tvåa i den första omgången. De båda kandidaterna anklagade varandra för omfattande valfusk. Det resulterade i att ingen president kunde utses förrän efter långdragna förhandlingar och utländska påtryckningar. Den överenskommelse som slutligen slöts resulterade i att Ashraf Ghani utsågs till Afghanistans president, medan Abdullah Abdullah fick en post som motsvarar premiärminister, men som inte fanns enligt konstitutionen.
Motsättningar mellan Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah, som nu skulle regera ihop, kvarstod och resulterade i en långdragen parlamentarisk process, som tillsammans med en allmän försämring av ekonomi och säkerhetsläge i landet ledde till påtagligt sänkt framtidstro hos befolkningen.
Emirat – Talibanerna tar över makten igen 2021
Sedan talibanernas maktövertagande 2021 har de avskaffat republiken och återupprättat det Islamiska Emiratet Afghanistan (IEA). Detta innebär att talibangruppens högsta ledare, Haibatullah Akhundzada, har tagit plats som landets högste ledare (emir), en autokratisk makthavare med målet att upprätta en stat som helt överensstämmer med deras tolkning av islamisk lag (sharia). Emiren har absolut auktoritet över landets politiska, militära och religiösa frågor. Han stöds av ett råd bestående av nyckelpersoner i Kandahar samt ett nätverk av så kallade ”ulema”, råd i provinserna vars medlemmar har handplockats av honom själv.
Den operativa makten i landet hanteras av en interimregering baserad i Kabul. År 2021 utlovade talibanerna att denna endast skulle vara en tillfällig lösning och att en mer pluralistisk regering skulle bildas. Detta har dock ännu inte skett. Snarare så har talibanernas ledning i Kandahar sedan övertagandet konsekvent stärkt sin maktställning, både i relation till andra nätverk och maktsfärer inom rörelsen, och i relation till andra intressen i landet.
Interimregeringen, som uteslutande består av manliga talibanmedlemmar – nästan samtliga från den pashtunska folkgruppen – har i stället genomgått upprepade ommöbleringar på emirens order. Det spekuleras att dessa ommöbleringar tillämpas för att emiren ska hålla ministrar och guvernörer absolut lojala till honom själv, effektivisera implementeringen av beslut, samt för att motverka korruption och parallella maktstrukturer.
Emiratet saknar en formell konstitution. Vid maktövertagandet 2021 meddelade interimregeringen i Kabul att den afghanska monarkins konstitution från 1964 skulle användas som vägledande, förutsatt att den inte stred mot sharia. Senare uttalanden från emiren har dock förkastat detta, då han menar att både 1964 års konstitution och efterföljande grundlagar strider mot sharia. Sedan 2021 har talibanregimen infört och skärpt en rad lagar som liknar dem från deras tidigare styre (1996–2001). De mest uppmärksammade åtgärderna har varit de omfattande restriktionerna för kvinnor, vilka i praktiken har förbjudit kvinnor från att studera och gjort det svårare för dem att arbeta och vistas i stora delar av samhället.
På grund av dessa restriktioner, samt osäkerheten kring talibanernas inställning till internationella lagar och diplomatiska relationer, har det Islamiska Emiratet Afghanistan ännu inte erkänts formellt av något land. Vissa länder, som Kina och Förenade Arabemiraten, har dock accepterat talibanutsedda diplomater och bedrivit viss ekonomisk och politisk samverkan med regimen. Omvärlden refererar till staten omväxlande som IEA (det vill säga den term som rörelsen själv använder) och DFA (”De facto-Authorities”) för att understryka att talibanstyret inte är landets legitima regering.