Opiumproduktion i Afghanistan
Afghanistan har under långa perioder varit världens överlägset största producent av opium, som är råvaran för att framställa heroin och även medicinska preparat som morfin och kodein. Opiumproduktionen i Afghanistan har gått upp och ner, delvis beroende på hur hårda insatser som har gjorts för att hindra odlingen. Från åren före talibanernas maktövertagande i augusti 2021 finns uppskattningar att ungefär 80–90 procent av allt opium i världen odlades i Afghanistan.
2022 förbjöd talibanstyret opiumodling och narkotikahandel. Enligt en global rapport från FN:s kontor mot narkotika och brottslighet, UNODC, 2026 sjönk odlingen av opiumvallmo från 232 000 hektar 2022 till 10 200 hektar 2025. Produktionen av opium föll från 6 200 ton till 296 ton. Trots att produktionen gått ned med 95 procent sedan 2022 kommer de befintliga lagren enligt rapporten att kunna förse marknaden med opium under hela 2026.
Över hälften av Afghanistans opium skördades i de södra delarna av landet, det mesta i Helmandprovinsen. År 2017 odlades opium i 24 av landets 34 provinser. Opium började odlas i större omfattning i Afghanistan på 1970-talet. Odlingarna ökade sedan under Sovjetockupationen på 1980-talet när fattigdomen växte. Opiumodling ger bönderna högre inkomster än andra grödor, och skapar dessutom fler arbetstillfällen.
Under andra hälften av 1990-talet beskyddade och beskattade den dåvarande talibanregimen opiumodlingen i Afghanistan. De sa sig inte kunna förbjuda odlingen på grund av den svåra ekonomiska situationen. Talibanerna ändrade sig dock år 2000 och uppmanade bönderna att minska odlingen med en tredjedel. Senare samma år förbjöds odlingen totalt. Odlandet av opium upphörde därmed helt i de områden som talibanerna kontrollerade, och på ett år minskade odlingen i hela landet med cirka 90 procent.
Efter den amerikanska invasionen och talibanregimens fall 2001 ökade dock opiumodlingen dramatiskt. Redan ett år efter invasionen var odlingen uppe i nästan samma höga nivå som före förbudet. Sedan dess ökade volymerna stadigt varje år, med bara några få undantag.
Fattiga familjer försörjde sig på opium
Före förbudet 2022 var hundratusentals fattiga jordbrukarfamiljer helt eller delvis beroende av opiumodling för att försörja sig. Den tidigare afghanska regeringen gjorde flera försök att bekämpa opiumodlingen, men försöken var antingen halvhjärtade eller kortsiktiga – eller både och. Förklaringen till det var delvis den utbredda korruptionen och att många högt uppsatta på regeringssidan var inblandade i narkotikahandeln.
Böndernas inkomst från opiumodling föll 48 procent mellan 2024 och 2025: från 260 miljoner dollar 2024 till 134 miljoner dollar 2025, enligt en FN-undersökning. Efter förbudet 2022 började många bönder i stället odla spannmål och andra grödor, men på grund av torka kunde all mark inte odlas.
Kraftig ökning av missbruk i Afghanistan
Opiatmissbruk var tidigare ovanligt i Afghanistan, men de senaste årtiondena har antalet opium- och heroinmissbrukare ökat kraftigt. Den första stora ökningen skedde när många afghaner i början av 2000-talet flyttade tillbaka från grannländerna Iran och Pakistan, där de hade levt i exil. Över fem miljoner afghaner återvände, varav många hade börjat missbruka under sin tid i exil.
2023 bedömdes opiumanvändningen vara bland den högsta i världen, och antalet heroinister sägs ha ökat kraftigt sedan talibanerna tog makten 2021. Vissa uppskattningar gör gällande att var tionde afghan är narkotikaberoende. De flesta är män. Omkring en procent av alla missbrukare uppskattas vara kvinnor, men statistiken är bristfällig.
Narkotikaanvändningen i Afghanistan dominerades 2026 fortfarande av traditionella droger som cannabis och opium. En nationell undersökning från FN:s kontor mot narkotika och brottslighet visade samtidigt på en växande användning av metamfetamin och så kallad ”Tablet K”, en olaglig gatudrog i form av ett piller med en blandning av metamfetamin och opioder, är vanlig i Afghanistan.
Rapporten visade också stora brister inom vården för personer med beroende. I många delar av landet saknas behandling, utbildad personal och stöd särskilt riktat till kvinnor.