Strid och samarbete kring gränsen
Flera av regionens länder börjar samarbeta med de facto-styret i Afghanistan. Det har lett till ökad regional integrering, både kring infrastruktur och handel.
I debatten hamnar flyktingströmmar ofta i centrum, men för Afghanistans grannländer är vatten en knäckfråga.
Före talibanernas maktövertagande i augusti 2021 hade grannländerna inget samlat förhållningssätt till Afghanistan. De flesta överenskommelser och avtal gjordes upp bilateralt.
– Efter USA:s tillbakadragande har grannländerna antagit en mer enhetlig hållning gentemot Afghanistan. I slutänden handlar det om att skapa regional stabilitet, säkerhet och integration. Utan Afghanistan försvåras regionala samarbeten. Det kan handla om tillgången till hamnar, transportnät och elförsörjning, säger Jiayi Zhou, forskare vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri).
Regionalt centrum
Afghanistans strategiska läge skulle kunna göra landet till ett regionalt centrum för handel och transport. Ett exempel är Lapis Lazuli-korridoren, en transitrutt som förbinder Afghanistan med Turkiet, och som öppnades 2018. Ett annat är att Kina länge haft planer på att formellt inkludera Afghanistan i sin globala infrastruktursatsning BRI (Belt and Road Initiative), som på svenska brukar kallas ”den nya sidenvägen”.
I en kommentar som Sipri publicerade listar Jaiyi Zhou flera andra exempel på utökad regional integration, där Afghanistan spelar en nyckelroll, bland andra:
● CASA-1000, ett projekt som ska möjliggöra elexport från Tadzjikistan och Kirgizistan till Afghanistan och Pakistan.
● Gasledningsprojektet mellan Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien (TAPI).
● Den transafghanska järnväg som ska gå från Uzbekistan ner till Pakistans hamnar, via Afghanistan.
Trots regimskiftet 2021 har satsningarna inte helt upphört. Det första spadtaget till ett förverkligande av TAPI togs 2015 och i september i år påbörjades byggnationen av ledningen som ska gå mellan Serhetabat i Turkmenistan och Herat i Afghanistan.
Byggnationen av Casa-1000 avbröts i Afghanistan 2021, men i augusti i år meddelade ministern för vatten och energi att diskussioner med Världsbanken pågår och att projektet ser ut att kunna återupptas.
Även planerna på järnvägen mellan Uzbekistan och Pakistan verkar fortsätta.
– Talibanernas intresse ligger i linje med den tidigare regeringen vad gäller handel, ekonomisk tillväxt och logistik. Det kan tyckas märkligt, men möjligheterna att förverkliga vissa av infrastrukturprojekten är större nu eftersom säkerhetssituationen i Afghanistan är mer stabil. I stället har andra svårigheter aktualiserats. En av dem är att Afghanistan har blivit en internationell paria, säger Jiayi Zhou.
Tullar viktig inkomst
Trots den internationella isoleringen är inkomsterna från exporttullar en fortsatt mycket viktig inkomst för talibanerna och även om handeln mellan Pakistan och Afghanistan har minskat, har handeln med andra grannländer ökat.
Ett år efter maktskiftet slopade Kina importtull på nästan alla afghanska varor och började åter utfärda visum till afghanska affärsmän. I september 2023 utsåg Kina en ny ambassadör till Afghanistan och några månader senare välkomnade Kina, som första land i världen, talibanernas ambassadör till Peking.
Händelserna väckte rubriker i världen men bör ses i ljuset av Kinas säkerhetsmässiga och ekonomiska intressen i landet. De gör att Kina strävar efter mer eller mindre normala diplomatiska förbindelser med Afghanistan, utan att formellt erkänna talibanregimen. De ekonomiska intressena gäller bland annat landets koppar- och oljefyndigheter. Talibanerna har skrivit ett kontrakt med ett kinesiskt bolag om oljeutvinning.
– Ambassadörsutnämningen följde det vanliga rotationsschemat och Kina såg ingen anledning att fördröja den, förklarar Jiayi Zhou.
Sedan dess har även Uzbekistan och Förenade Arabemiraten tagit emot ambassadörer som sänts ut av de facto-styret, medan Kazakstan och grannländerna Iran, Pakistan och Turkmenistan tagit emot diplomater med lägre rang.
– Utnämningarna rimmar väl med regionens hållningssätt att inte frysa ut Afghanistan, utan att för den skull formellt erkänna regimen, säger Jiayi Zhou.
Historiskt motstånd
Tadzjikistan är det grannland som sticker ut på grund av den afghanska diasporan som lever i landet, och den etniska dimensionen. Landet har ett historiskt motstånd till talibanrörelsen och stöttade Norra Alliansen i dess kamp mot talibanernas tidigare styre (1996–2001). I dag är Tadzjikistan det land i Centralasien som varit mest kritiskt till talibanstyret. Tadzjikistan har även stått värd för politiska dialoger som omfattat en mångfald av åsikter, inklusive med flera kvinnoorganisationer.
Ett annat grannland – och en mycket viktig handelspartner – med en komplicerad historia till Afghanistan är Pakistan. Den förre presidenten, Hamid Karzai, anklagade Pakistan för att stödja talibanerna och blunda för hur extremistgrupper rörde sig fritt över gränsen mellan länderna.
Under den första hälften av 2010-talet förbättrades relationerna men sedan ökade spänningarna igen och Afghanistan fortsatte att beskylla grannlandet för att ge talibanrörelsen en säker tillflyktsort. Efter augusti 2021 har beskyllningarna gått i motsatt riktning. Terrorattentaten i Pakistan har gått i en brant kurva uppåt och Afghanistan beskylls för att ge terroristerna fri lejd. Säkerhet och kontroll över gränsområdena fortsätter vara en infekterad fråga.
Lägg därtill flyktingproblematiken. Under decennier av oroligheter och krig har afghaner ständigt sökt sig till Pakistan. Sammanlagt beräknar FN:s flyktingorgan UNHCR att omkring tre miljoner afghaner lever i Pakistan. Somliga har bott där i flera generationer men omkring 600 000 kom mellan augusti 2021 och januari 2023.
I oktober 2023 meddelade Pakistan att alla afghaner utan giltiga dokument var tvungna att lämna landet. Sedan dess har drygt 700 000 återvänt till Afghanistan. Pakistan har nu förlängt fristen för 1,45 miljoner afghaner, vars uppehållstillstånd egentligen gått ut, som nu får stanna fram till mitten av 2025.
Även Iran är en stor mottagare av afghanska flyktingar. Landet hyser en av de största afghanska befolkningarna i världen, över fyra miljoner, enligt UNHCR.
Iranska myndigheter uppskattar dock att siffran är betydligt högre då mörkertalet av antalet papperslösa är stort. Iran är också ett av transitländerna för afghanska flyktingar på väg till Europa. Landet har nyligen hotat med att skicka tillbaka två miljoner afghaner över gränsen. Samtidigt håller en mur på att byggas som ska hindra fler afghaner från att korsa gränsen.
Vatten svår fråga
En annan fråga som rör upp känslorna mellan grannländerna är vem som har rätt till vattnet i fyra gränsöverskridande floder: Helmand, Kabul, Amu-Darya och Hari Rud-Murghab.
– Gemensamma vattenresurser är en av de snårigaste frågorna i regionen. Många vill framhärda att extremist- och terroristgrupper är den svåraste regionala problemställningen, men i verkligheten är vattenfrågan minst lika komplicerad, säger Jiayi Zhou.
Det förekommer diskussioner mellan länderna men i dagsläget finns bara ett avtal som reglerar vattenanvändningen i de fyra flodområdena. Avtalet ingicks redan 1973 mellan Afghanistan och Iran och gäller Helmandfloden.
Said Hashmat Sadat är forskare och doktorand vid Selinus University och har skrivit flera artiklar om vattenproblematiken mellan Iran och Afghanistan.
– Vatten spelar en avgörande roll för relationen mellan de båda länderna, konstaterar han.
Avtalet från 1973 reglerar hur mycket vatten Iran har rätt till. Kamal Khan-dammen i Afghanistan, som nu är helt klar, diskuterades under förhandlingarna men var inte en del av avtalet. Det finns även andra dammar längs floden, och Iran har återkommande anklagat Afghanistan för att dessa begränsar vattenflödet till Iran – och varnat för att samarbetet mellan de två länderna kan försvåras om inte vattenfrågan får en lösning.
– Om allt sköts som det ska har Iran rätt till samma mängd vatten, med eller utan Kamal Khan-dammen. Men trots att avtalet från 1973 fortfarande gäller, tror jag att det är viktigt att länderna etablerar ett ramverk för sitt vattensamarbete, annars bäddar det för framtida dispyter, säger Said Hashmat Sadat.
Klimatförändringar
Vatten har alltid varit en viktig fråga i Afghanistan och har blivit än mer aktuell på grund av klimatförändringarnas negativa inverkan.
Det gäller även i grannländerna. Planer på att bygga ut Afghanistans vattenkraft i Kunarfloden, en förgrening till Kabulfloden, har spätt på spänningarna med Pakistan. Kabulfloden är avgörande för bevattning av jordbruket i Pakistan och det finns inget avtal som reglerar vattentillförsel och samarbete kring vattenfördelning. Ett annat omdebatterat vattenprojekt är Qush Tepa – ett kanalsystem som ska hjälpa till att bevattna åkermark i norra Afghanistan, och som oroar Turkmenistan och Uzbekistan.
Kanalsystemet kommer att ta upp till 20 procent av floden Amu-Daryas vatten, tror Said Hashmat Sadat.
– Kanalen är ett bekymmer för grannländerna. Ritningarna gjordes på 1950- och 1960-talet men uppförandet sker nu. Å andra sidan, skulle det uppstå bråk om just Qush Tepa, kan Uzbekistan svara med att stänga av elen som Afghanistan importerar, säger Said Hashmat Sadat och tillägger:
– Varje projekt i Afghanistan som rör gränsöverskridande vattentillgångar är oroande för de länder som ligger nedströms. Det är därför viktigt att Afghanistan följer internationella principer om vattenförvaltning: en rättvis vattenanvändning som inte skadar andra länder och rådande ekosystem, säger Said Hashmat Sadat.
Läs fler artiklar ur temat:
Durandlinjen – den icke erkända gränsen