Försiktig kamp för det fria ordet

Det var en barndomsdröm att bli journalist. För mig, och för den person som vi kallar Nasir. Det finns fler likheter. Vi har till exempel bägge lärt oss att journalisternas uppdragsgivare är läsaren, allmänheten. Inte den som äger medieföretaget, inte staten.

Sverige var först i världen med en lag som reglerar rätten till det fria ordet, Tryckfrihetsförordningen
från 1766. Det betyder inte att vi alltid haft den rätten, men principen har sedan dess funnits i grundlag.

Under de 20 år som föregick maktskiftet 2021 hade en fri press byggts upp i Afghanistan, ett land som därmed åtnjöt en mycket större yttrandefrihet än grannländerna. Jag och mina afghanska kolleger har därmed lärt oss yrket i liknande sammanhang, med samma journalistiska grundprinciper. Att alltid sträva efter att berätta så sant, mångfacetterat och opartiskt man förmår om hur saker och ting förhåller sig. Låta alla komma till tals, granska och spegla samhället.

Afghanistan var ändå ett farligt land att vara journalist i på den tiden, för att det rådde krig och för att journalister var måltavlor. Men det fanns stöd för fri press i lagen, och både nationella och internationella organisationer som stöttade.

Efter maktskiftet har våldet minskat markant, men inte rädslan. Nu handlar rädslan om att stöta sig med regimen och riskera att fängslas. Afghanistans placering på pressfrihetsindex har fallit som en sten, nästan hela vägen ner till botten.

Det idkas självcensur. Censur är det när staten förhandsgranskar eller i efterhand tar bort innehåll hos medierna. Självcensur är när massmedierna censurerar sig själva. Och det är vad journalisterna jag intervjuade till detta nummers tema vittnade om.

De försöker så gott de kan att rapportera även om ämnen som talibanerna ogillar, men de har lärt sig att använda andra ord, till och med instruera dem som intervjuas att formulera om sig. De gör sitt allra bästa samtidigt som de vill hålla sig på den säkra sidan.

De anpassar sig, men Nasir, Jawad (hans riktiga namn) och Latifa ser sig fortfarande som ansvariga inför det afghanska folket. Det är fortfarande deras uppdragsgivare, ingen annan. Så länge de och deras kolleger orkar finns det fria ordet i viss mån kvar i landet, även om det är mer diskret formulerat.