Dilemma att motverka kollaps utan att stödja talibanerna

När talibanerna tog makten den 15 augusti i fjol ställde sig världen enig i sin bojkott mot regimen. Banksystemet upphörde att fungera, internationellt bistånd stoppades och talibanstyret isolerades. Många bedömare varnade för den humanitära katastrof som väntade den afghanska befolkningen som redan före maktövertaget befann sig i en svår situation orsakad av långvarig torka, coronapandemin och ökad fattigdom. FN slog tidigt larm om att miljoner afghaner skulle få slut på mat före vintern och att upp till en miljon barn riskerade att dö av undernäring.

– Att överge det afghanska folket nu skulle vara ett historiskt misstag, sa Deborah Lyons, FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för Afghanistan, vid ett möte i FN:s säkerhetsråd i början av november 2021.

Hon tillade att efter talibanernas maktövertag hade den afghanska befolkningen fått känslan av att de var bortglömda, övergivna och straffade för omständigheter som låg utanför deras kontroll.

Den ekonomiska nedgången i samhället syntes tydligt på gatorna i Kabul. Den vanliga kommersen var borta och i stället sålde invånarna sina ägodelar på andrahandsmarknaden för att kunna skaffa mat till familjen. Omkring en miljon offentliganställda fick inte längre ut sina löner, inflationen ökade, arbetslösheten steg och det privata näringslivet stängde i princip igen.

– Den ekonomiska kraschen, bristen på pengar och det ökade armodet är folks främsta bekymmer, säger SAKs generalsekreterare Andreas Stefansson.

FN vädjade om pengar

I december lyfte USA och FN delvis på de ekonomiska sanktionerna. I början av 2022 gick FN ut med en appell och vädjade till omvärlden om fem miljarder US-dollar för att lindra den humanitära krisen, och för att stödja grannländerna som tagit emot ett stort antal flyktingar. Det var det största ropet på hjälp i världssamfundets historia. Enligt FN beräknades 22 miljoner av Afghanistans mellan 29 och 37 miljoner invånare vara i behov av hjälp och FN hoppas att med den stora kraftansamlingen förhindra en total kollaps av landets grundläggande samhällsservice.

Vid tillkännagivandet tillbakavisade Martin Griffiths, FN:s humanitära samordnare, påståenden att pengarna kan komma att stärka talibanernas grepp om makten. I stället sa han att pengarna var avsedda för löner till sjukvårdspersonal så att delar av vårdsystemet ska kunna upprätthållas – och skulle inte ses som ett stöd till statliga myndigheter och strukturer.

Omvärlden har, sedan talibanerna kom till makten, diskuterat vilket förhållningssätt man ska ha till de nya makthavarna. Varken FN eller någon enskild nation har hittills erkänt talibanstyret, men frågan är hur länge det går att isolera det nya ledarskapet. I januari bjöd Norge in medlemmar från talibanstyret till Oslo för samtal med det norska utrikesdepartementet, västerländska diplomater och det afghanska civilsamhället i exil.

”Det här är inte ett erkännande av talibanerna men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet idag för att undvika en ännu större humanitär katastrof,” sa Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt i ett pressmeddelande före mötet. Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans var däremot kritisk till samtalen och betonade att Sverige inte har för avsikt att bjuda in ”den självutnämnda talibanregimen”.

– Vi överger inte den afghanska befolkningen. Vi har fortsatt fullt engagemang för att lindra nöd i den mycket svåra situation som den afghanska befolkningen befinner sig i för att se till att de landvinningar som gjorts under 20 år vad gäller flickors tillgång till skola och kvinnors rättigheter behålls. […] Vi kan se att vi behöver gå vidare så småningom från humanitärt stöd till utvecklingsbistånd men det måste göras utan att man på regeringsnivå för några samtal med den självutnämnda talibanregimen, sa Matilda Ernkrans i en intervju som gjordes av P1-morgon i samband med besöket.

”Samarbeta med talibanerna”

Många analytiker håller inte med henne om att till varje pris utestänga talibanerna från en dialog. ”USA måste svälja den beska medicinen och börja samarbeta med talibanerna för att förhindra en samhällskollaps,” skrev Laurel Miller, chef för Asienenheten på tankesmedjan International Crisis Group i New York Times i början av året.

– Jag föreslår inte att USA och europeiska nationer ska återgå till den relation som de hade med den förra regeringen. Inte heller återgå till samma ekonomiska stöd. Det handlar om att ha en pragmatisk inställning till verkligheten och talibanernas styre, vilket inte är samma sak som ett formellt erkännande av regeringen, säger hon till Afghanistan-nytt.

Punktinsatser riktade mot statliga institutioner tror Laurel Miller kan vara helt nödvändiga för att ge befolkningen en liten strimma av hopp.

– Många givare är väldigt generösa med humanitära insatser, men humanitära insatser kommer inte att kunna ge några långvariga lösningar på krisen. Jag tror inte att talibanernas tid vid makten kommer att bero på huruvida givarna arbetar genom statliga institutioner eller inte, säger Laurel Miller.

Om man väljer att, som givarna gör nu, arbeta parallellt med det befintliga systemet och låta biståndet gå via FN och frivilliga organisationer, begränsas hjälpen nästan uteslutande till humanitära insatser.

– Om man vill hjälpa det afghanska folket är det inte ett hållbart arbetssätt. Vi har sett exempel från andra håll i världen där man försökt att arbeta genom den här typen av parallella system i stället för statliga institutioner, och det fungerar inte särskilt bra, säger Laurel Miller.

Hon får medhåll av SAKs Andreas Stefansson:

– Parallella system är inte hållbara. Det nationella ägarskapet undermineras, det blir otydligt vem som har helhetsansvar för att sektorn hålls samman och utvecklas. Dessutom blir det svårt för lokalbefolkningen att veta vem de ska hålla ansvarig om samhällsservicen brister eller inte är likvärdig. Under 20 år har den
offentliga sektorn sakta byggts upp och nu är risken stor att den faller isär, säger han.

Flyger in kontanter

Under vintermånaderna har en viss ekonomisk aktivitet kommit i gång. FN-organisationer har bland annat betalat ut pengar för att hålla vissa projekt flytande. Världssamfundet har också hittat ett sätt att, utan att bryta mot rådande finansiella sanktioner, flyga in kontanter till landet. Det underlättar vardagslivet och gör att löner till en del offentliganställda har börjat betalas ut. Men för att exempelvis utbildningssektorn
ska fungera krävs förstås mer än lärarlöner, påpekar Andreas Stefansson.

Utbildningsministeriet har haft en viktig roll bland annat i att sätta nationella regelverk, bygga skolor, ansvara för lärarutbildning, skriva läroplaner och se till att det finns skolmaterial i klassrummen.

– Det är ett komplext system och om den här typen av myndigheter slutar fungera tar de lång tid att bygga upp igen. Menar omvärlden allvar med att hjälpa det afghanska folket finns ingen annan väg att gå än dialog med talibanerna, säger Andreas Stefansson.

Att EU planerar att återupprätta ett kontor i Kabul ser han som positivt. För att kunna ha konstruktiva samtal med ledarskapet måste man finnas på plats och träffas regelbundet för att bygga förtrolighet och undvika missförstånd.

– Då kan man komma ganska långt, säger Andreas Stefansson.

Kvinnors rättigheter

Situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan har försämrats sedan regimskiftet. Människorättsorganisationer och kvinnorättsaktivister har sedan talibanerna kom till makten vädjat till omvärlden att fortsätta skydda och driva frågor om kvinnors rättigheter. Och trots risken för hot och trakasserier finns det organiserade nätverk av kvinnor som vågar göra motstånd mot de nya ledarna.

– Jag beundrar de afghanska kvinnorna som fortfarande, i dessa mycket svåra förhållande, protesterar. Det är små protester och endast i urbana miljöer, men i alla fall. Alla samhällsförändringar börjar i det lilla och drivs av modiga människor som vågar stå främst i ledet, säger Laurel Miller.

Hon är försiktig med att uttala sig om hur mycket omvärlden kan påverka talibanernas inställning till kvinnors roll i samhället.

– Vi måste vara realistiska. Kampen för kvinnors rättigheter i Afghanistan är lång, oavsett vem som styr. Den kommer att ta generationer, och det finns begränsningar för vad någon utifrån kan åstadkomma.
Men om man inte har någon kontakt med talibanerna har man noll möjlighet att påverka, säger Laurel Miller.

Det är tydligt, påpekar hon, att talibanstyret går en balansgång mellan olika intressen som de vill bevaka.

– Först och främst vill de behålla makten, och tillfredsställa de grupper som stödde deras kamp för att nå dit. Men de vill också bli erkända av omvärlden. Det är därför de ibland säger ”rätt” saker om kvinnors rättigheter, exempelvis. Det visar att de är medvetna om hur de ses och att de bryr sig lite grand om hur de uppfattas. Och det är något att jobba med för att driva saker i en bättre riktning, säger Laurel Miller.

En av de viktigaste pusselbitarna för att mildra krisen och stabilisera samhället är att få de ekonomiska och finansiella systemen att fungera.

Stimulera lokal ekonomi

– Idag har folk ingen köpkraft. Den lokala ekonomin måste stimuleras ner på bynivå. UNDP (FN:s utvecklingsprogram red:s anm.) arbetar med att få igång stora arbetsintensiva insatser som skulle kunna
rädda många familjers inkomst. Jag skulle också vilja se att större insatser görs för att rädda de system som finns inom den offentliga sektorn och att man börjar tänka mer i termer av långsiktigt utvecklingsarbete, säger Andreas Stefansson.

Redan före talibanernas maktövertag var landets ekonomi svag och kraftigt beroende av utländskt stöd. Biståndet finansierade bland annat 75 procent av den offentliga sektorn och stod för knappt hälften av Afghanistans BNP. De sanktioner som tidigare införts av USA och FN mot talibanrörelsen drabbade efter 15 augusti hela landet. USA frös även den afghanska centralbankens valutareserv. De lättnader som USA och FN gjort, främst för att underlätta den humanitära insatsen, anser Laurel Miller inte är tillräckligt.

Sanktionerna slår hårt mot befolkningen som är beroende av att ekonomin och de finansiella systemen fungerar.

– Att förändra sanktionssystemet tar lång tid, men det är dags att börja tänka på vad som skulle kunna vara en mer förnuftig riktad sanktionsregim. Det handlar inte om att göra talibanerna en tjänst, utan att västerländska regeringar faktiskt har ett intresse av att Afghanistan inte faller samman, säger Laurel Miller.

Läs fler artiklar ur temat ”Vägen framåt”:

Sömmerskan: Alla har fått det sämre

”Jag tvingades säga upp alla mina lärlingar”

Butiksägaren: Kunderna har inte råd att handla

Shamsia, 7 år: Vår situation är förfärlig