Diskriminering av kvinnor överskuggar utvecklingen i Afghanistan

För det första: Den mest påfallande försämringen gäller flickors och kvinnors rättigheter. Inom det området är talibanregimen den mest diskriminerande i världen. Restriktionerna begränsar tillgången till service och offentliga platser för hälften av befolkningen. Förbudet för flickor och kvinnor att gå i skolan från årskurs sju och på universitet är bland de mest skadliga av alla påbud mot kvinnor. Den stadfästa diskrimineringen och ojämlikheten överskuggar all annan utveckling.

För det andra har politisk frihet och mediers frihet minskat betydligt. Talibanerna har i praktiken skapat en enpartistat. Oliktänkande och journalister som inte följer reglerna har arresterats och ibland torterats. För det tredje har fattigdomen och arbetslösheten ökat. Maktövertagandet ledde till att utländska regeringar stoppade allt utvecklingsbistånd. Under de första månaderna gled miljontals människor in i fattigdom och många av dem var på väg mot svält. Andelen afghaner som led av den värsta sortens matosäkerhet sjönk 2024, till 28 procent, men situationen räknas ändå som en av de värsta humanitära kriserna i världen.

För det fjärde har afghaner minskad tillgång till samhällsservice, delvis för att de utländska givarna inte längre betalar för den. Sjukvård, vatten och sanitet har påverkats mest. Hundratals sjukvårdsinrättningar har stängts, samtidigt som de som finns kvar lider brist på medicin, utrustning och utbildad personal. En del av problemet beror på talibanernas restriktioner mot kvinnor, även om de gjort undantag för sjukvårdspersonal.

Sämre relationer med Pakistan

En sista större försämring är relationerna till grannlandet Pakistan. Pakistan har tidigare stöttat talibanerna, men relationen har alltid varit spänd. Talibanernas ovilja att agera mot de pakistanska talibaner som opererar från afghansk mark har försämrat relationerna mellan grannländerna. Det har bland annat lett till vissa väpnade sammandrabbningar samt massdeporteringar av afghaner från Pakistan. Den främsta förbättringen är fred och säkerhet. När USA och Nato drog sig ur innebar det slutet på 20 års krig. Under krigets sista år förlorade tiotusentals afghaner sina liv varje år, vilket några år gjorde kriget till världens dödligaste. Talibanerna vann kontroll över hela landet, vilket ingen regering haft under flera decennier. Det finns visst väpnat motstånd, framför allt från ISKP (Islamiska staten i Afghanistan) och det lilla som återstår av de tidigare säkerhetsstyrkorna, men antalet sammandrabbningar har minskat kraftigt.

Når ut med stöd

Möjligheten att nå ut på landsbygden, bland annat med humanitärt stöd, har blivit betydligt bättre efter krigets slut. Talibanerna har förbjudit afghanska kvinnor att arbeta på FN-organisationer och internationella organisationer, men det finns undantag för bland annat fältarbetare vilket gör det möjligt för hjälpen att nå även kvinnor. Den relativa säkerheten har gjort det möjligt för de nya myndigheterna att reparera några infrastrukturprojekt. De har slutfört flera dammar och till exempel byggt kanalen Qush Tepa vid norra gränsen, som ska förse 550 000 hektar med bevattning. Talibanerna har också tagit itu med korruptionen, som var notorisk och omfattande under den tidigare regeringen. Vissa statliga funktioner, bland dem beskattningen, har blivit mer effektiva delvis på grund av detta, delvis på grund av centraliseringen av statsapparaten.

En annan stor förändring är den dramatiska nedgången i narkotikaproduktion. Afghanistan rankades som världens största producent av opium. Den nya regimen har tagit krafttag mot narkotikan, bland annat genom att förstöra opiumfält. FN uppskattar att narkotikaproduktionen har fallit med 95 procent. Samtidigt har insatsen mot narkotika förstört försörjningen för omkring 7,5 miljoner bönder och lantbruksarbetare, utan att erbjuda ett realistiskt alternativ.

Utländskt inflytande

Talibanernas maktövertagande har drastiskt minskat det utländska inflytandet, som tidigare var omfattande. Men givare har fortfarande viktiga beslut att fatta, som att svara på FN:s vädjanden om miljarder dollar för att bistå afghanerna med humanitärt stöd. Dessutom är det alltmer uppenbart att talibanregimen är här för att stanna.

Omvärlden, både i regionen och i väst, står inför svåra beslut när det gäller en potentiell normalisering av relationerna. Det lilla inflytande som återstår för de länder som arbetar med Afghanistan bör användas klokt. De bör fortsätta kritisera exkluderande politik. Men inget tyder på att talibanerna kommer att ändra sin hårdföra syn inom kort. Snarare än att söka en omfattande politisk förändring borde omvärlden engagera sig enligt principen från-fall-till-fall, och fokusera på mål som är möjliga att uppnå.

Principen för engagemang borde handla om att adressera det afghanska folkets behov, försäkra sig om regional stabilitet och upprätthålla internationell säkerhet. Allt detta kräver samarbete med talibanerna. Samtidigt som givarna ska fortsätta att verka för kvinnors rättigheter och ett ansvarigt styre, bör de bromsa nedskärningarna av biståndet. De borde också styra om från ett kortsiktigt humanitärt stöd till ett långsiktigt utvecklingsbistånd.

Omvärlden borde hörsamma FN:s uppmaning i 2023 års genomgång om att samarbeta med talibanerna kring områden som ekonomisk stabilitet, klimatanpassning och bekämpning av terrorism, samtidigt som man behåller ett separat spår med samtal om en möjlig normalisering av relationerna. De praktiska stegen innebär inte ett erkännande, men de kan förbättra afghanernas liv trots regimens pariastatus. Att fokusera på konkreta framsteg kommer att vara mer effektivt än att försöka tvinga fram storskaliga förändringar genom isolering och påtryckningar. Det är också det bästa sättet att stödja afghanska kvinnor och män under en regim som inte ser ut att kollapsa inom den närmaste framtiden.

Graeme Smith
International Crisis Group

Översättning och bearbetning:
Eva Kellström Froste

Artikeln är en förkortad version av texten ”Afghanistan Three Years after the Taliban Takeover”, publicerad på International Crisis Groups hemsida.

Läs originaltexten av International Crisis Group