Välutbildade migranter kan bygga stark afghansk stat
ANALYS | Admir Skodo menar att nyanlända afghaner i Sverige kan komma att spela en stor roll för det framtida arbetet i Afghanistan
Bland nyanlända afghaner i Sverige märks en tydlig trötthet och uppgivenhet när de talar om den afghanska staten. De nyanlända uttrycker också blandade åsikter om det internationella samfundets engagemang i landet.
Till exempel anser de nyanlända att det är bra att talibanerna störtades, men de säger sig inte ha fått uppleva den afghanska statens och de internationella organisationernas löften om bättre säkerhet, mer ut bildning och fler arbetstillfällen. Staten har för dem känts avlägsen, korrupt, oförmögen att erbjuda skydd och helt enkelt irrelevant i vardagslivet.
De asylsökande uttrycker förhoppningar om att en dag kunna få en utbildning som de kan använda för att hjälpa Afghanistan att utvecklas till förmån för alla afghaner.
Det är dock viktigt att komma ihåg att majoriteten av de nyanlända afghaner som kommit till Sverige tycks vara hazarer. De kommer antingen från svåra förhållanden på den afghanska landsbygden eller från en utsatt situation som flyktingar i Iran.
Som stark kontrast till de nyanlända afghanerna i Sverige står den afghanska befolkningen i USA. Där utgör pashtuner från Kabuls elit och övre medelklass en majoritet av de afghanska migranterna.
De flesta afghaner i USA kom dit som utbytesstudenter under Zahir Shahs styre 1933–1973 eller som flyktingar under Sovjetockupationen 1979–1989. Vissa personer inom denna elitgrupp har fungerat som rådgivare åt regeringen i USA och bistod höga amerikanska tjänstemän med kontakter med mujahedinledarna under 1980-talets krig mot Sovjetunionen.
En majoritet av afghanerna i USA stödde NATO:s invasion av Afghanistan 2001. Flera av dem har sedan haft viktiga roller i de senaste 17 årens återuppbyggnadsarbete av den afghanska staten. De har belönats med uppdrag som rådgivare eller ministerposter i både den tidigare presidenten Hamid Karzais regering och i den nuvarande presidenten Ashraf Ghanis administration.
Andra afghanamerikaner har jobbat för USA:s biståndsorgan USAID i Afghanistan, inom militären eller på det amerikanska utrikesdepartementet. Många har också fungerat som experter i internationella organisationer, ickestatliga biståndsorganisationer och privata företag i Afghanistan.
Vilka avtryck som afghanamerikanerna gjort i den afghanska staten efter 2001 är inte kartlagt än. Min och annan forskning indikerar dock att gruppens lyckade integration i USA och bakgrund i den afghanska överklassen varit attraktiv för de regeringar och internationella organisationer som hållit i den afghanska utvecklingsagendan de senaste åren. Men det finns inget som säger att afghanamerikanerna varit de bäst lämpade för att förstå dagens afghanska samhälle och behov.
Den svenska regeringens utredning av den militära och civila insatsen i Afghanistan 2002–2014, som publicerades förra året, säger att det ”föreligger en mycket bristfällig måluppfyllnad” när det gäller att bygga en afghansk stat som kan säkerställa inre säkerhet, en rättssäker demokratisk statsapparat och goda sociala och ekonomiska möjligheter för befolkningen. Detta säger också en utredning gjord på uppdrag av kongressen i USA.
Enligt kongressens särskilda utvärderingsmyndighet för USA:s insats i Afghanistan, Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR), har insatsen att bygga en stark afghansk stat inte blivit mer än ett fasadjobb. Arbetet har fått stå tillbaka till förmån för terroristbekämpning. SIGAR säger att utvecklingsmålen har varit kortsiktiga, motstridiga, okoordinerade och grundade på en ytlig förståelse av Afghanistans historia och samhälleliga behov.
När de NATO-ledda ISAF-trupperna drogs tillbaka 2014 kunde det svaga afghanska statsbygget inte stå emot det ekonomiska trycket. Den enorma amerikanska budget som gött ekonomin minskade kraftigt. I frånvaron av över 100 000 utländska soldater kunde inte heller den afghanska staten stävja de många säkerhetshoten. Afghanistan hamnade i en djup ekonomisk kris samtidigt som säkerhetsläget försämrades dramatiskt.
Det är i ljuset av denna utveckling som vi måste förlägga den afghanska flyktingfrågan, som fram för allt gjorde sig påmind i Sverige 2015 och är aktuell än i dag. Flyktingfrågan är intimt sammanbunden med afghansk politik och bristerna i det internationella utvecklingsarbetet.
Afghanistan har redan i dag 1,8 miljoner intern flyktingar. Den afghanska staten kan inte säkerställa de mest grundläggande behoven för fler återvändande flyktingar, än mindre stödja deras återintegrering.
Undantaget svensk migrationspolitik är det ur ett utvecklingsperspektiv direkt kontraproduktivt att skicka hem afghanska flyktingar från Sverige. I stället bör fler biståndsinsatser riktas på att öka de sociala, politiska och ekonomiska möjligheterna för de många afghaner som tvingas återvända från grannländerna Pakistan och Iran.
Nyanlända Afghaner i Sverige skulle kunna komma att spela en roll i Afghanistan i framtiden. Ungefär som den afghanska diasporan i USA, men mer inkluderande och med större hänsyn till mångfald när det gäller landets olika folkgrupper.
De afghaner som nu kommit till Sverige kan med fördel bli mer delaktiga i Sveriges Afghanistanarbete. Genom att studera deras etniska och socioekonomiska bakgrund kan de ge svenska biståndsorganisationer mer kunskap om dagens afghanska samhälle, och vilka behov som finns, genom ett ”underifrån”-perspektiv.
TEXT: Admir Skodo
Forskare, Svenska nätverket för Sydasienstudier (SASNET) vid Lunds universitet.