Utan rehabilitering riskerar barn permanent skada

Fyra månader gamla Nizamuddin är ett av många barn som behöver behandling för klumpfot.

– Jag är orolig för min sons framtid. Om han inte får hjälp kommer han alltid att ha en funktionsnedsättning, säger hans mamma Fahima.

Familjen bor i byn Warok i provinsen Takhar. Fahima berättar att de inte lyckats hitta någon annan organisation i Takhar eller grannprovinserna som kan hjälpa dem. De har inte tillräckligt med pengar för att kunna ta sig till en provins längre bort eller till ett annat land.

– Alla våra barn har fötts med klumpfot, men de fick behandling på SAKs rehabiliteringscenter och har inte längre någon funktionsnedsättning, berättar Ghulamuddin, Nizamuddins pappa.

Svårt bota senare

Homa Azimi som ansvarar för avdelningen för fysioterapi på SAKs regionkontor i Taloqan i provinsen Takhar bekräftar familjens farhågor.

– Barn med klumpfot och höftledsluxation måste få hjälp med fysioterapi och rehabilitering direkt. Om behandlingen försenas kan det leda till permanent funktionsnedsättning. Det är svårt eller till och med omöjligt att bota dem när de är äldre. Jag är väldigt oroad över detta, eftersom det inte finns några andra center här som kan erbjuda dem fysioterapi, säger Homa Azimi.

En annan av dem som drabbats av att rehabiliteringscentret i Taloqan stängts är Habibullah som bor i provinsen Kunduz. För ett år sedan förlorade han ett av sina ben på grund av diabetes. Nu kan han inte få den protes han så väl behöver.

– Efter att jag förlorat mitt ben kom jag till den ortopediska verkstaden i Taloqan, där de tog mått för att göra ett konstgjort ben åt mig. Men tyvärr avbröts all verksamhet där.

Hann inte få protes

Habibullah fick ett räntefritt lån från SAK för att etablera en liten affär i sin by. Inkomsten därifrån räcker till att försörja hans familj, och efter att ha blivit lovad en benprotes såg han fram emot att inte längre vara beroende av andra. Men nu grusas den förhoppningen.

– Jag står inför många svårigheter och kan inte ta mig till min affär ensam. Jag behöver hjälp av andra för att ta mig till affären, eftersom det är mycket svårt att gå med kryckor. Om jag hade mitt ben skulle jag inte behöva hjälp av andra, säger Habibullah.

Wahir Mohammad Dilsoz som bor i provinsen Ghazni är lärare i braille (blindskrift). Nedstängningen innebär att han förlorar sitt jobb – och att många barn med synnedsättningar nu inte får det stöd de behöver för att kunna studera.

– Jag har arbetat som lärare i braille hos SAK i 17 år, och har lärt ut braille till skollärare så att barn med synnedsättningar ska kunna få undervisning utan problem. SAK räddade vår familj från mörker. De gav mig arbete och stöd så att mina systrar och bröder kunde studera, säger Wazir Mohammad Dilsoz.

Sju syskon fick hjälp

Wazir Mohammad Dilsoz och sex av hans syskon har en synnedsättning. Alla syskonen lärde sig att läsa och använda braille genom SAK. Inkomsten från SAK har varit en viktig inkomst för hela familjen.

Wazir Mohammad Dilsoz är nu mycket orolig för sin framtid. Arbetslösheten är utbredd i Afghanistan, och han säger att det är svårt för personer som han, med funktionsnedsättningar, att få jobb.

– Jag hoppas att talibanstyret kan tillåta SAK att återuppta sitt arbete så att personer med funktionsnedsättningar inte berövas sitt stöd, säger han.

SAYED QUDRATULLAH ATTAYE

SAKs regionkommunikatör i Taloqan

SAMMAR GUL SAMSOOR

kommunikatör på SAKs kontor i Kabul