Lokala journalister behöver stöd från omvärlden

Ahmed Walid Rashidi hör av sig via ett direktmeddelande i en app. Han är skakad. Inte så mycket för sin egen del, utan för sin afghanska kollegas del. Nyheten om att han och kollegan suttit fängslade i Afghanistan i tre dagar har nyligen släppts.

Själv är Ahmed Walid Rashidi på väg hem till familj och vänner i Danmark där han lever sedan många år. Kvar i Afghanistan är hans kollega, skadad, i behov av vård och gömd för att slippa repressalier från talibanerna.

Någon dag senare visar det sig att även en norsk journalist gripits och slagits av talibanerna i Kabul. Även han med afghanskt påbrå och med lokala afghanska kollegor som också drabbas. Själv reser den norska journalisten hem. Kvar är kollegorna.

Fruktan om mediemörker

För 22 år sedan rådde det totalt mediemörker under talibanerna. Med talibanernas fall 2001, internationella militära insatser och bistånd växte mediesektorn återigen till sig.

Med nästan 12 000 journalister verksamma i cirka 550 medier över hela landet och en konstitution med starkt skydd för pressfrihet fanns det stora möjligheter att vara journalist i Afghanistan. För unga kvinnor blev journalist ett sätt att ta kampen för kvinnors rättigheter.

Reportrar utan gränser placerade i april 2021 Afghanistan på plats 122 av 180 i sitt pressfrihetsindex. Inget annat land i regionen kunde då skylta med en så bra pressfrihet. Samtidigt var det på grund av kriget farligt att vara journalist. Under perioden 2016–2021 dödades 60 journalister i Afghanistan. Det var ett av de dödligaste länderna i världen för journalister.

Med talibanerna tillbaka vid makten i augusti 2021 fruktade många en återgång till mörkret på 1990-talet, men det är svårt att ta människors fri- och rättigheter ifrån dem. Tack vare de gångna 20 årens relativt goda förutsättningar att bedriva journalistik är det fortfarande många som tar fajten.

Många har vänt Afghanistan ryggen

Tyvärr har de länder som tidigare stoltserade med sitt militära stöd och bistånd till Afghanistan i mångt och mycket vänt landet ryggen. Det märks inte minst i det bristande stödet till landets journalister och medier.

Medan medier i Sverige samlar in utrustning och pengar till sina kollegor i Ukraina skramlar ingen ens en krona till de afghanska kollegorna. Under det år som gick efter huvudstaden Kabuls fall var de lokala journalisterna i princip osynliga i medier utanför landet. Sen kom årsdagen och de utländska journalisterna var på plats igen. Lokala afghanska journalister anlitades som fixare, i flera fall utan den säkerhet och de resurser som deras utländska kollegor åtnjöt.

De redaktioner som inte skickade ner några reportrar till Afghanistan vände sig till afghanska journalister som lämnat landet. Samtidigt som det fortfarande fanns verksamma, duktiga afghanska journalister på plats.

Dystert läge för journalister

När Reportrar utan gränser inför årsdagen sammanställde svaren från en enkät som journalister och företrädare för journalistorganisationer i Afghanistan fått svara på blev resultatet dystert. Av de 11 857 journalister som var verksamma under första halvåret 2021 var endast 4 759 kvar. Av 547 medier fanns 328 kvar.

I Kabul har hälften av de medier som fanns innan maktövertagandet fått slå igen. Detsamma gäller sju av landets andra provinser. I fyra regioner har de få medier som fanns tidigare upphört helt. I 13 provinser verkar endast en handfull medier.

Av de 2 756 kvinnor som arbetade som journalister innan talibanerna kom till makten jobbar i dag endast 656. Av dem jobbar fler än 8 av 10 i Kabul. I en tredjedel av landets provinser finns inte enda kvar.

Vi hör sedan mer än ett år inget om journalister som dödas, men desto mer om journalister som grips, försvinner, kidnappas, misshandlas och torteras. Många har sett sig tvingade att gömma sig.

Det bisarra är att den afghanska konstitutionen från tidigare fortfarande gäller. Det är den som de afghanska journalister som ännu jobbar pekar på när talibanerna försöker tysta dem.

Parallella regler genom dekret

Med hjälp av dekret och uttalanden har talibanerna samtidigt skapat parallella regler och riktlinjer för landets journalister. Enligt dessa är förtal och kritik av regeringsföreträdare förbjudet, och rapportering som kan påverka allmänheten negativt eller som skulle kunna anses vara omoralisk bör godkännas av talibanerna i förväg.

Dessa av varandra motstridiga lagar och regler försätter journalisterna i en svår situation som ofta leder till självcensur, eller i värsta fall att ingen rapportering görs över huvud taget. Osäkerheten och rädslan för straff och åtgärder från de styrande makthavarna är för stor.

Medan allt mer av landet hamnar i medieskugga får vi utanför Afghanistan allt mindre veta. Det gör det också svårare, än vad det redan är med talibanerna, att bedriva bistånd och långsiktiga utvecklingsprojekt.

Internationella medieföretag kan bistå

Som internationell biståndsaktör är det i princip omöjligt att i dag ägna sig åt demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan, men som medieföretag finns fortfarande stora möjligheter att bistå – genom att utnyttja den kompetens som finns på plats, stärka pressfrihet och journalisters möjligheter att arbeta. Anlita lokala afghanska journalister som får berätta om utvecklingen och verkligheten i landet, ge dem tryggheten och säkerheten av en större internationell medieaktör i ryggen.

Som Ahmed Walid Rashidi konstaterar när vi pratar, han kan åka hem. Talibanerna ger sig på de lokala journalisterna utan kontrakt med utländska medier. Dem som vi lämnar kvar.

Afghanistans journalister och kvinnor kämpar vidare under stora risker, för de rättigheter som vi bistod dem med. Vänder vi dem ryggen är vi också medskyldiga till att de förlorar dem.

I Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex placerades Afghanistan på plats 156 av 180, mellan Ryssland och Pakistan. Bland världens absolut värsta länder vad det gäller pressfrihet.

Erik Halkjaer