”Utan SAKs skola hade vi varit radikaliserade”
Misbah Qasemi, 40 år, gick som barn i en av SAKs skolor i Ghazni. Nu är han engagerad i
lokalföreningen i Vänersborg.
– SAKs skola var avgörande för mig.
– Utan utbildningen i SAKs skolor hade jag och många med mig inte kunnat fortsätta studera på gymnasium och universitet.
Berätta lite om dig själv!
– Jag arbetar på Rädda Barnen som processledare med nyanlända och asylsökande familjer, och har varit engagerad ideellt också med fokus på ensamkommande ungdomar. Jag kom till Sverige och Vänersborg 2015.
Hur kom du i kontakt med SAK?
– Jag gick i en av SAKs skolor i Ghazni, under tiden med inbördeskrig efter att Sovjet lämnade 1989. På den tiden var skolorna mycket radikaliserade, antingen hörde de till jihadistgrupper som krigade mot varandra, eller så var de kommunistiska. Det fanns inget hopp eller framtid för afghanska barn. Vårt samhälle bad därför SAK att starta en skola. Den var väldigt bra, helt oberoende av politisk eller religiös ideologi, med vetenskapligt baserad undervisning. Utan den hade vi varit radikaliserade.
Hur kom du i kontakt med SAK i Sverige?
– Jag träffade SAK på MR-dagarna i Helsingborg i höstas. Jag blev varm i hjärtat. Jag kände tillhörighet.
Varför engagerade du dig i lokalföreningen?
– Jag delar värderingarna och har starka känslor för SAK. Jag har bott flera år i Sverige, och vet att en viktig del av samhället är ideella föreningar.
Hur känner du inför SAKs påtvingade paus och stoppade verksamhet?
– Besvikelse över att talibanerna fattar beslut som får som konsekvens att afghaner lider. Barn som inte får gå i SAKs skolor, alla människor som har funktionsnedsättning och som saknar alternativ till SAKs stöd, förlorade möjligheter att försörja sig för SAKs anställda och för personer som nås av SAKs verksamhet.
Hur påverkas ditt engagemang?
– Vi kan inte ge upp. SAK är väldigt etablerat i Afghanistan efter över 40 år. Det är viktigt att svenska folket och den ideella medlemsrörelsen jobbar tillsammans så att SAKs verksamhet kan öppna igen. Nu är det viktigaste att fortsätta påverkansarbetet. Min förhoppning är att vi gemensamt kan skapa debatt och engagemang i Sverige både lokalt och på riksnivå.