Så gick seminariet i Lund med Utrikespolitiska Föreningen i mars 2018

Arrangörer var:
SAKs lokalförening i Lunds i samarbete med Utrikespolitiska Föreningen.

Medverkande var: 
Andreas Stefansson – Development Assistance in Failed States with focus on Afghanistan, Sippi Azarbaijjani- Moghaddam – Civil Society Development and Gender in Afghanistan och Anders Fänge – Foreign Political Interest in the Region. Moderator var Annika Björkdahl, Professor of Political Science at Lunds University.  SAK hade ett bemannat infobord. Deltagarantal: 60, mestadels studenter. 

Några diskussionspunkter:
Vikten av statsbildning, biståndsberoende, donor ansvar vv spridning av korruption. National fokus verkar ligga mer på att god se donor samhället än afghanska civilbefolkning. Does the international community fuel a dysfunctional state? Is the US strategy feeding further insurgency? International development assistance: gap filling. 

Det är lätt att fastna i det negative men det har faktiskt hänt en del positiv på olika plan: förbättrad hälsovård, sänkt mödra- och barndödlighet, tillgång till utbildning, kvinnors rättigheter och deltagande, val och demokratiska institutioner, växande media, infrastruktur och kommunikationer. 

Det behövs strategier för en kort- och långsiktig biståndsprogram med fokus på hur de ska vara mest effektiva. Några utmaningar: Afghanistan har en ung befolkning som vill spela en aktiv roll i samhället, ett stort antal återvändande flyktingar från Pakistan.

Antalet kvinnor på officiella poster och på arbetsplatser ökar men det går långsamt. Kvinnor är mestadels organiserat i småskaliga aktiviteter som hindrar att de kan involvera sig i mer substantiella aktiviteter.  Kvinnors deltagande behövs i större sammanhang och på en större skala. De behöver också själva inta en mycket aktivare roll och behöver ges mera utrymme i gender området. Det är viktigt att en ”gender approach” inte blir en ”women approach”.

I dagens läge bidrar biståndet inte till en bestående förändring. Afghanistan är inte bara en ‘client state’ men också en ”client society”, var alla är beroende av utländskt bistånd. Det är inte bara staten som är tungt subsidierat, även oppositions grupper och civil samhällets grupper. Det bäddar lätt för krockande intressen. Man kan lätt konstatera: Intresset för Afghanistan behöver inte vara primärt för Afghanistan.

Det verkar att Afghanistans regering inte är bekymrad för en donor trötthet, än så länge kom pengarna ändå. Sedan 2001 har de fått mycket kritik om korruption men villkoren för fortsatt stöd har aldrig uppnåtts. De vet mycket väl att stödet är politiskt!

För att uppnå en förändring behövs ett långvarig diplomatiskt offensiv och engagemang för Afghanistan. Samt att man sätter press på regeringens institutioner att de måste leverera.

Text: Hanneke Kouwenberg.