”Talibanerna kan inte stänga dörren till våra sinnen”
När Fatima Yousufi och Nasima Rasuli i Bamiyan gick till skolan i mars 2022 efter vinteruppehållet stängdes portarna bokstavligen framför dem och de andra äldre flickorna.
– Det var en chock. Läraren öppnade inte dörren för oss utan sa att vi skulle gå hem. Vi satt kvar till lunchtid framför skolans portar. Vi var alla väldigt upprörda. Vi hoppades att läraren skulle öppna dörren, men det hände aldrig.
– Det kändes som att vi hade förlorat vår värld. Vi grät och frågade oss vilka synder som flickor begått för att talibanerna skulle stänga skolan för oss, berättar Fatima Yousufi.
Hon gick i klass 10 det året, Nasima Rasuli gick i klass 12. De bor i byn Sar-e Kanak i provinsen Bamiyan.
– Det dödar vårt hopp att skolorna stängs. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, vi står inte ut. Vi mår psykiskt dåligt av det, berättar Nasima Rasuli.
Nu går hon och de andra flickorna hemma om dagarna.
– Jag utför hushållsarbete som att tvätta, diska och sopa golv. Ibland läser jag böcker, för att öppna mitt stängda sinne, med en förhoppning att skolan ska öppna igen.
– Jag läser ofta religiösa böcker, ibland skolböcker, men framför allt böcker om psykologi, för att flickor i Afghanistan är deprimerade och vi vill komma ut ur depressionen.
Nasima Rasulis klasskamrater bor i byn. De träffas, pratar om skolan och byter böcker från årskurs 12 med varandra.
– Skolan kanske öppnas snart, kanske kommer vi en dag att kunna studera igen och gå på universitet. Jag känner mig fortfarande hoppfull. Talibanerna har stängt skolans dörrar, men de kan inte stänga dörrarna till våra sinnen. Vi slåss mot talibanerna med våra pennor, säger Nasima Rasuli.
Hennes önskan var att bli läkare. Hon ville öppna en klinik i byn.
– Jag har inte gett upp det hoppet. Vi har ingen sjukvårdsklinik och ingen läkare. Människorna i byn måste gå två timmar för att komma till närmaste klinik, och sedan två timmar tillbaka. En sjuk person som måste gå så långt riskerar att dö.
Av samma skäl ville Fatima Yousufi också bli läkare. Även hon mår dåligt av att bara gå hemma och utföra hushållsarbete, som att diska och städa. Hennes klasskamrater bor i byn och hon berättar att de alla önskar att skolan ska öppna igen.
– Nu går utvecklingen bakåt. Jag studerar hemma genom att läsa böcker, men det är inte lika effektivt som i skolan eftersom jag inte har någon lärare, berättar Fatima Yousufi.
Hennes favoritämnen var fysik och kemi. Hennes lillasyster Masoma är åtta år och går fortfarande i skolan, i årskurs 1.
– Jag tycker bäst om att läsa dari [ett av de afghanska språken]. Jag går till skolan för att jag vill lära mig, jag vill bli lärare och utbilda barn så att de också kan bli lärare, säger Masoma.
Mohammad Nabi Muradi är pappa till Masoma och Fatima.
– Mina döttrars förhoppningar om framtiden har grusats. Frågan är om styret kommer att öppna skolorna eller inte, och om mina döttrar kan fullfölja sina drömmar. Jag blev väldigt upprörd när skolan stängdes. Jag har stort förtroende för min dotter. Jag är själv analfabet, så jag hade förhoppningar att min dotter skulle kunna bli utbildad, uppfylla sina drömmar och tjäna sitt samhälle. Analfabetism är väldigt dåligt, säger han.
Mohammad Nabi Muradi har två döttrar och tre söner. Han konstaterar att pojkarna kan göra vad de vill för att kunna få en inkomst, men inte flickorna. Han vill att hans döttrar också ska kunna ha den friheten och vara oberoende, även om de gifter sig.
Text och foto: MOHAMMADULLAH KAMAL
Läs fler artiklar ur temat:
Miljontals barn stängs ute från skolan
Oro för framtiden bland både pojkar och flickor