Tungt beslut att lämna hemlandet
Det går inte en dag utan att Shahla Farid saknar Afghanistan. Det var tungt att lämna hemlandet, men hon var utsatt för hot och kände inte att hon hade något val.
– Min familj och jag lämnade Afghanistan och hamnade i ett flyktingläger i Albanien. Där fick min make Mohsen en hjärtattack och dog. Det är ett stort känslomässigt sår, berättar Shahla Farid.
Shahla Farid var professor på Kabuls universitet, på fakulteten för juridik och statsvetenskap, och var aktiv i att förespråka kvinnors lika rättigheter och att verka för fred. Hon var styrelseledamot i Afghan Women’s Network och medlem i Afghanistan Peace Council.
– Under mina 22 år på Kabuls universitet var det undervisandet under de sista tio åren som var extra tillfredsställande. Det gav mig energi att se unga kvinnor i mitt land passionerat intresserade av juridik och statsvetenskap, säger hon.
Föddes under talibanregimen
Shahla Farid beskriver livet för hennes familj under den tiden som socialt och ekonomiskt stabilt. Hon har sju döttrar. De två äldsta föddes under den förra talibanregimen.
– När talibanerna intog Kabul kände jag bara rädsla och ångest, speciellt eftersom jag var utsatt för hot från talibaner och har upplevt deras förtryckande regim tidigare.
Efter intåget i Kabul fick Shahla Farid ett samtal från universitetet om att talibanerna letade efter henne. Då gick familjen under jorden. Efter 45 dagar kunde de lämna Afghanistan.
– Under talibanernas första styre fick jag och min familj känna på deras repressiva och fundamentalistiska natur. Jag förlorade mitt jobb, och mina döttrar förbjöds att gå i skolan. Som svar på det undervisade jag 22 flickor i mitt hem.
Nu lever hon med tre av sina döttrar i USA, dit hon fått visum tack vare stöd från Rutgers universitet där hon nu arbetar som forskare. Asylprocessen pågår fortfarande.
Svårt med ny kultur
Det är utmanande på många sätt att emigrera, berättar hon. Det är svårt att anpassa sig till en ny kultur, och det är bara hon som just nu kan försörja sig själv och de tre döttrarna, som har svårigheter att få sin utbildning validerad i USA.
– Det som gör det ännu jobbigare är att flytten var ofrivillig. Det kräver ett enormt mod att flytta till en okänd destination, utan att ha kunnat planera innan, och med osäkerheten om försörjning.
Hon känner sorg över att den positiva utvecklingen i Afghanistan nu har brutits.
– Varje dag tänker jag på mitt land och dess folk, speciellt kvinnorna som har blivit av med alla sina rättigheter.
När det gäller sin egen och döttrarnas framtid känner hon visst hopp.
– Det jag gillar med att leva här är friheten, att mänskliga rättigheter respekteras. För mig är det avgörande att mina döttrar ska kunna slutföra sina studier, vilket var deras fars önskan.
Läs fler artiklar ur temat:
Bristen på utbildade märks i hela landet