Mångfald – självklar men sårbar

I den grundlag som antogs 2004 räknas 14 etniska grupper upp. De fyra största är pashtuner, tadzjiker, hazarer och uzbeker. Eftersom någon riktig folkräkning aldrig gjorts finns inga exakta siffror på hur stor varje grupp är, men pashtunerna är den största gruppen och tadzjikerna den näst största. Troligen utgör hazarerna den tredje största gruppen och uzbekerna den fjärde. Pashtunerna utgör uppskattningsvis 40–45 procent av alla afghaner och är i sin tur uppdelade i flera mindre grupper, beroende på härkomst
och anfader.

Thomas Barfield är antropolog och har bland annat skrivit boken ”Afghanistan: A cultural and political history”.

– Etnicitet i Afghanistan saknar ett separatistiskt element. Under de senaste 50 åren har ingen grupp talat om att dela upp Afghanistan enligt etniska linjer, och inte heller velat förena sig med sin folkgrupp i grannländer och skapa ett ”Stor-Tadzjikistan” eller ”Stor-Uzbekistan”. Etniska grupper i Afghanistan slåss för att försvara sina intressen och vinna fördelar, men inte för exklusivitet. Afghanistan har alltid varit ett multietniskt samhälle och afghanerna tar det för givet, säger Thomas Barfield.

Utnyttjar etnicitet

Afghanistan-kännaren Anders Fänge skriver i boken Förstå Afghanistan att etnisk tillhörighet i de flesta fall inte är ett problem bland vanliga medborgare. Problemen kan finnas latent, men blir allvarliga först då politiska ledare och grupper i tider av kris och oro använder sig av etnicitet i syftet att mobilisera folk till stöd för sina maktambitioner.

Sedan 1747, som brukar räknas som nationens födelseår, och fram till den kommunistiska statskuppen 1978, styrdes Afghanistan, med ett kort undantag, av pashtuner från den södra delen av landet, från stammar i det så kallade Durrani-förbundet. De fick under många år ekonomiskt och militärt stöd från
britterna.

Anders Fänge berättar att det fanns missnöje bland andra etniska grupper som ansåg att den pashtunska
gruppen fick privilegier som de andra grupperna inte fick och att det ledde till en del uppror som slogs ner av den huvudsakligen pashtunska armén. Men:

– Den etniska frågan blev aldrig existentiell, för ingen grupp var stark nog att hota staten. Allt det ändrades efter kommunistkuppen. Det motstånd som bildades, mujahedin, fick stöd från länder som Pakistan, USA och Saudiarabien. De gamla maktstrukturerna ändrades då etniska grupper nu kunde bygga upp militära styrkor med hjälp av utländskt stöd, säger Anders Fänge.

Inbördeskrig

Thomas Barfield beskriver organiseringen i etniska grupper som pragmatisk – ett enkelt sätt att få lojalitet och organisera sig. Så länge mujahedin hade en gemensam fiende var konflikten inte etnisk. Pashtuner i mujahedin stred mot pashtuner i regeringsarmén. Men när regimen fallit utbröt ett inbördeskrig, och då blev konflikten etnisk.

När talibanregimen föll 2001 kunde de väpnade etniska grupperna utifrån den makt de byggt upp under krigsåren kräva en del av statsmakten. Under åren efter USA:s intervention blev det påtagligt att den etniska frågan hade avgörande betydelse, säger Anders Fänge.

– Under samtliga presidentval under de 20 åren var det en tadzjik som stod emot en pashtun i de slutliga omgångarna av presidentvalet. De kom relativt jämnt, bägge utropade sig till segrare och typiskt nog intervenerade USA och så utsågs pashtunen till segrare och tadzjiken fick en annan viktig post.

Han berättar att andra etniska grupper, som hazarer och uzbeker, har förordat en mera federal statsbildning med större regional autonomi, medan de pashtunska ledarna har verkat för den starkt centraliserade staten. Tadzjikerna har varit delade.

Thomas Barfield menar att det internationella samfundet förstärkte den etniska frågan genom att skapa en stark presidentmakt i stället för att stötta ett parlamentariskt system med politiska grupper. Erfarenheterna från Balkan ledde fel, menar han. Omvärlden trodde att Afghanistan behövde en stark centralmakt för att inte splittras. Därefter legaliserade aldrig den afghanska regeringen politiska partier.

– Det innebar att ingen kunde ställa upp i parlamentsvalet med en partibeteckning. I avsaknad av det faller väljarna tillbaka på den etniska tillhörigheten. Vi fick ett parlament uppdelat efter etniska linjer, säger han.

Det hade inte behövt vara så, och det behöver inte alltid vara så framöver heller, menar Thomas Barfield. Han tror att de nya generationerna är öppna för en annan typ av styre. Men med talibanerna tillbaka vid makten riskerar de etniska spänningarna att öka igen.

Talibanerna är en ultrakonservativ religiös rörelse som till stor del består av pashtuner, vilket inte innebär att de representerar alla pashtuner. Deras de facto-styre innehåller nästan inga personer från andra folkgrupper. I offentlig retorik är talibanerna emot uppdelning i stammar och etniska grupper. Men under ytan finns spänningarna, och om inte talibanerna släpper in andra grupper i sitt de facto-styre är det spänningar som kan förvärras, menar Anders Fänge. Samtidigt finns det ingen grupp som på allvar just nu kan hota talibanerna, och Fänge tror att de största spänningarna är mellan pragmatiska och reaktionära personer inom talibanrörelsen.

En grupp som varit särskilt utsatt historiskt sett är hazarerna. Under den senaste tiden har flera bombdåd återigen riktats mot dem, troligen utförda av den Islamiska Staten i Afghanistan. Det finns också andra hot under talibanernas styre.

– Kommer hazarerna att förlora land, kommer de att bli diskriminerade? Det är en verklig risk. De är i en mycket svag position, säger Thomas Barfield.

Hazarerna har drabbats både av rasistisk och religiös diskriminering. De flesta av dem är shiamuslimer, vilket utgör en minoritet på omkring 15 procent i Afghanistan där 85 procent är sunnimuslimer. Emir Abdur Rahman bedrev krig mot hazarerna på slutet av 1800-talet, tog deras mark och förslavade hazarer. Hundratusentals drevs i landsflykt. Under de senare monarkierna fick de tillbaka delar av sin mark och deras situation förbättrades något, men de var under lång tid exkluderade från nästan all regeringsmakt och från högre utbildning.

Efter 2001 har situationen förbättrats. Hazarerna erkändes officiellt i konstitutionen. Men de har fortsatt att vara en utsatt grupp som blivit offer för våldsdåd.

Religion och firanden gemensamma

Mycket i den afghanska kulturen är gemensamt, som firanden av religiösa fester (eid) och det icke-religiösa firandet av det persiska nyåret, nowruz, som främst firas av de dari-talande. I princip alla är muslimer. De traditionella maträtterna äts över hela landet. Människor umgås, bildar familj och politiska allianser över de etniska gränserna.

En av de största skillnaderna mellan grupperna är språken. Afghanistan har två officiella språk, dari och pashtu. Men det finns ännu fler språk.

Thomas Barfield menar att en risk för konflikt handlar om språk och kultur. De talibaner som nu intagit Kabul kommer från landsbygden, är lågutbildade och talar enbart pashtu. I Kabul talar de flesta dari (en variant av farsi, persiska) eller både dari och pashtu. Dari har genom århundradena varit det språk som använts i administrationen. Härskare har kommit och gått, men de persisktalande tadzjikerna har skött byråkratin, enligt Barfield. Traditionellt är pashtu pashtunernas språk, men den pashtunska eliten har talat dari.

Enligt Anders Fänge talar de flesta inte öppet om motsättningar mellan olika etniska grupper, utan i stället kan det bli inflammerade diskussioner om vilka ord som ska användas. Ett exempel var den
upprörda debatten om det ska vara ett pashtunskt eller persiskt namn på ”universitet”. Ett annat var när presidenten Ashraf Ghani 2018 beslutade att införa ett nytt biometriskt identitetskort kallat e-tazkira – kortet skulle innehålla både etnicitet (en av de 14 grupperna) och nationalitet, ”afghan”. Framför allt var det ordet ”afghan” som orsakade protester, för att det historiskt sett och i viss mån fortfarande använts som synonymt med pashtun.

– Afghanistan har aldrig haft en regim som erkänt att etniciteten är en avgörande fråga, de har alltid betonat att det är ett folk, en religion. Den etniska grupp som har stöveln på sig tycker inte att det är något problem, men det tycker kanske de grupper som är under klacken, säger han.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Redaktör

Läs fler artiklar ur temat ”Etniska grupper”:

Mohibullah Mahjoor, pashtun: Själviska politiker hetsar fram fördomar

Jan Mohammad Nabizada, tadzjik: ”Alla etniska grupper är som en kedja”

Amir Dad Paiman, hazar: Kultur och traditioner ger samhörighet

Qari Khal Mohammad, uzbek: ”Skillnaderna berikar, när de inte utnyttjas”