Omvärlden driver landet tillbaka till 90-talets mörker

När jag skriver detta befinner jag mig i Kabul och här är ingenting som vanligt. Kollegor som sköter upphandling av mediciner till vår sjukvård beskriver hur de plötsligt tvingats bli experter på internationella sanktioner. Alla jag pratar med våndas över hur de ska få familjens ekonomi att gå ihop när bankerna begränsar mängden pengar varje person får ta ut. Priserna på mat har skjutit i höjden.

De sanktioner som är avsedda att straffa talibanernas ledare, och som nu hindrar internationella banker från att hantera pengaöverföringar till Afghanistan, straffar en hel befolkning. Att ha pengar på banken är ingen garanti för att få mat på bordet när kontanterna snabbt tar slut i bankomaterna. ”Fattiga och rika, vi sitter alla i samma båt,” konstaterar en kollega krasst.

Bara några dagar efter talibanernas intåg i Kabul kom hårda uttalanden från politiker i Sverige såväl som i andra länder. Inte en krona ska gå till talibanerna. Finansieringen till den offentliga sektorn ströps över en natt.

Nu ser vi de katastrofala följderna. Livsviktig samhällsservice och näringslivet håller på att braka ihop. Fattigdomen ökar med rekordfart.

Farhågorna om att Afghanistan under talibanerna kommer att gå tillbaka till 90-talets mörka dagar är på väg att besannas. Men det är inte talibanerna som driver landet mot isolering, fattigdom och misär – det är omvärlden. Den annalkande humanitära katastrofen kommer att påverka kvinnor och barns liv långt mer än talibanernas förtryck. De framsteg som gjorts inom mödrahälsovård och utbildning kommer att gå om intet när barnmorskor och lärare inte längre får lön. Barn som drabbas av undernäring den här vintern kommer att få men för livet.

”VI SKA DÖMA talibanerna efter deras handlingar, inte deras ord,” har blivit ett mantra hos världssamfundet. Den bedömningen kommer dock att ta månader att göra, och det är tid vi inte har. Mekanismer för att stötta civilbefolkningen, utan att gynna talibanerna, borde vid det här laget redan ha satts på plats. Hoppet om att mildra lidandet och förhindra att oräkneliga människoliv spills, hänger på om det internationella samfundet åstadkommer ett genombrott. Det behövs här och nu.

ANDREAS STEFANSSON

Generalsekreterare, SAK