När det lilla får vara mycket nog
Intro│ Jag får många fina berättelser från Afghanistan om hur SAK gjort stor skillnad. Eftersom SAK fyller 40 i år bad jag till det här numret kollegerna i Afghanistan att se om de kunde hitta någon som tidigt kom i kontakt med SAK. De fann Mahiuddin Sakhizada. Han fick den första benprotesen och det gav honom möjlighet att orka studera vidare, bli ingenjör och skaffa familj. Han ser så lycklig ut på bilderna med sina barn. En solskenshistoria.
Det är lite så jag är van att läsa om SAKs målgrupper i Afghanistan. Flickorna som är glada över skolan och som drömmer om att bli läkare eller lärare, kvinnorna som utbildar sig till barnmorskor, lärare, fysioterapeuter, för att kunna försörja sig själva och för att kunna göra livet bättre för dem där hemma, i de avlägsna byarna.
Detta är ju självklart långtifrån hela sanningen. Men jag blev ändå väldigt beklämd när jag fick läsa en artikel publicerad av kollegerna i Afghanistan som handlade om en polioskadad ung kvinna, Najia. Hon giftes bort som tolvåring till en 50 år gammal man som behandlade henne väldigt illa. Hennes familj och byborna hånade henne för hennes funktionsnedsättning. Mannen slog henne för att hon inte kunde utföra hushållssysslorna flinkt nog.
Nu är hon 23 år och har fem barn. Shukria Safi, kommunikatör i Kabul, träffade Najia när hon var på besök hos SAKs fysioterapeut i Mazar-e Sharif. Där har Najia fått hjälp så att hon kan gå ordentligt, med hjälp av fysioterapi och ortopediskt hjälpmedel. Hon är så glad över det.
När jag diskuterade artikeln med Shukria berättade hon att Najia grät när hon delade med sig av sin historia. Shukria bad henne om ursäkt för att hon tvingade Najia att återuppleva sina minnen som barnbrud. ”Det är en så sorglig och hopplös historia”, sade jag. Och Shukria förklarade: ”Du förstår, SAK kan inte fixa allt. Men vi kan åtminstone göra deras liv lite lättare.”
I reportagen som hör till temat om barnmorskans år anas tuffa villkor. Nazdana går till en barnmorska i den oerhört konservativa provinsen
Wardak för att få preventivmedel. Hon är 25 år och har fem barn, det äldsta är 11 år. Det är bara att räkna bakåt. Nu är hon så trött i kroppen. Tack vare SAK kan hon, i alla fall, få ett andrum. Ibland kan det lilla vara mycket nog.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
Redaktör Afghanistan-nytt